Innan distanspasset i söndags läste jag ett mail från BG att vi gärna skulle skulle skriva om vår kärlek till löpningen.
Startade passet med att fundera vad det jag håller på med och varför och det börjar med att jag finner mig själv le över att snöäcklet smält bort så pass mycket att gångvägarna är snöfria.
Med stor risk att låta klyschig är det nog bra att stanna upp lite och vara lite fundersam över det man själv och ni läsare gör varje vecka för så jävla spännande är det inte vara löpare just nu. Att tycka om att jogga lite i första värmen i maj utan gjort en höst och vinter behövs det inget pannben för och visst är det bra att folk motionerar men inget som imponerar på mig.
Jag själv springer nog till största delen för prestation men har nog ett behov att vara själv samt reglera en ej diagnostiserad bokstavskombo med en stor rastlöshet i kroppen som följd.
För att fortsätta på den klyschiga vägen kan ett pass en morgon utomlands eller i sommarsverige ensam med naturen och lätta ben få en förstå vilket oerhört privilegierat liv och att man f-n inte ska gnälla över mindre saker med mera.
Så ta några minuter själv nästa pass och tänk efter.
Redan idag hinner du nog älska löpningen och även någon i närheten. Peace and love!
