No games, just sports

Emil H  

 

BG Nilensjö som driver springlfa.se uppmanade mig och alla bloggare att skriva en kärleksförklaring till löpningen lagom till alla hjärtans dag.

Jag har ett riktigt bra flow i löpningen nu som jag aldrig haft förut. Det bara flyter och jag känner mig ibland som Forrest Gump när han springer över USA. I just felt like running.

Jag har vridit och vänt på det här i någon dag men kan inte riktigt skriva något som inte är ofantligt klyschigt.
Och ska man inte få ihop ytterligare en bloggpost som går ut på att man mår så jävla bra av att springa blir det svårt.

För mig är löpningen just nu som att borsta tänderna; bara längre tid passerar under tiden. Jag tror faktiskt att jag borstat tänderna och startat en löprunda kanske lika många gånger sista två veckorna när jag tänker efter….
Och hur kul kan det vara att skriva, eller för den delen läsa, om något som är som att borsta tänderna?

Så vad göra? Jag väljer att istället citera det bästa som nånsin sagts om löpning. Nånsin.
Även om det inte är direkt riktat till mig.

Mel Gibson och Helen Hunt lekte år 2000 fram en reklamslogan för Nike i filmen ”Vad kvinnor vill ha”, löpning riktad till kvinnor. Även om mycket inte gäller mig slår det ann något väldigt positivt hos mig.

 

You don’t stand in front of a mirror before a run… and wonder what the road will think of your outfit.

You don’t have to listen to its jokes and pretend they’re funny.

It would not be easier to run if you dressed sexier.

The road doesn’t notice if you’re not wearing lipstick.

It does not care how old you are.

You do not feel uncomfortable… because you make more money than the road.

And you can call on the road whenever you feel like it, whether it’s been a day… or a couple of hours since your last date.

The only thing the road cares about… is that you pay it a visit once in a while.

No games, just sports.

 Dela på Facebook