Äntligen…

BG  

Nu öppnar vi äntligen springlfa.se. I och med det är det endast 50 dagar kvar till första numret av Magasin Spring som har smygpremiär i samband med Helsingborgs marathon den 13/9 och då delas ut till de tävlande. Alla ni som inte befinner sig på plats i Helsingborg kan i stället se framemot Spring veckan efter, i brevlådan om ni beställt en prenumeration eller i butikerna.
SPRINGaren kommer handla om det redaktionella arbetet med  Spring, om mitt liv som löpare men framför allt skulle jag vilja bjuda in er alla till att avlägga era tävlingsrapporter här.
I min roll som ordförande i IS Göta  har jag skapat en stafettblogg där vi ofta får tävlingsrapporter, det finns få saker som får mig att bli så upprymd som just sådana rapporter. Jag har en del på lager från diverse medlemmar. De kommer jag lägga ut här (med deras tillstånd hoppas jag) tillsammans med egna rapporter och alla de som ni bidrar med. Se det som ett sätt att beskriva din upplevelse av ett lopp.
Vi gör så här: Du mailar mig din text och minst en bild, jag publicerar. Med jämna mellanrum kommer jag att välja ut och publicera någon rapport i tidningen – här finns chansen!
Du når mig på bg.nilensjo@springlfa.se tveka inte.

Här är några rader från min blogg från IS Göta vecka 13. En vecka då jag sprang VM 8 km terränglöpning på tisdagen, VM 3000 m på torsdagen (rapporten) och sedan Berlin halvmaraton på söndagen, 1:16:39. En sjuk vecka men jag hade haft fokus länge och nåde mina mål, tittar fortfarande tillbaka på den och alla FB inlägg när jag vill få krafter inför ett lopp. På planet från Budapest till Berlin, kommer dock inte posta detta från i morgon, räknar med att vara hemma ca kl 01.00.

Vilken dag – jag har upplevt mycket som idrottsutövare, EM guld, flera VM brons i lag, mängder av SM medaljer, rekord, etc…. men känslan jag har i kroppen just nu är överväldigande… Vill skrika eller kanske t o m gråta – det är en helt makalös upplevelse jag fick idag. Hela dagen var en lång väntan, jobbade några timmar på fm, svårt att koncentrera mig, promenera till hallen, gick runt och kollade – var matt i hela kroppen, skakade av nervositet, tror inte jag varit så nervös sedan jag dejtade min första tjej… Jag har satt ett tufft mål och satt hög press på mig själv genom att kommunicera detta – vet att det tänder mig men idag var jag orolig. Såg Tore bli trea i M55 på 9:34, det gick super fort hel tiden, jag som hade tänkt komma ner mot 9:30? Då man ska vara i call room 20 minuter innan start så får man tänka om med uppvärmningen, började 90 minuter innan start. Joggade 4km i mina nya Göta kläder, körde lite teknik/stretch.. promenerade, var på toa minst 5 gånger.. skakade. 45 minuter innan start byte jag om till lätta skor. Hitta en skön lätt uförslöpa, körde 2 x 60 sekunder, stelt, kantigt, körde en 45sekunders också – då börja det släppa lite.. joggade 5 minuter till. 7 km uppvärmning, in i call room – där blev jag tillsagd, linnet på. Hade ju det i handen som vanligt, vill byta precis innan start…

Nåväl – kollar in mina konkurrenter och förbluffas – jag är seedad som nummer 10 av de 17 som springer i A heatet, hur är det möjligt? Pratar lite med en engelsman, 9:03 hade han gjort, puh… Vi vandrar in i tävlingshallen, många svenskar på plats, känns stimulerande. Torr i munnen, matt i benen – hur f.. ska detta gå. Vill köra lite stregringslopp men man får inte vara på banan, trött…  Får många glada tillrop, Johan Engholm undrar om jag vill ha mellantider – bara heja säger jag till både honom och Bosse, ordförande i Veterancupen.

Äntligen start, pang – shit vad de drar på – vill hitta mitt tempo och gör det i princip med en gång, ligger bland de sista men det stör mig inte – jag har en tid jag vill göra, om det går bra ner mot 9:30. Ser att redan efter några varv så ligger många 30-40 meter före mig, helt ok… passerar 1000m på 3:08, 8:e plats och känner mig helt oberörd, idag är jag stark!!!! Plötsligt märker jag att jag får börja trippa, går om en efter en som har varit för optimistiska – passerar 1500m på 4:42, måste med jämna mellanrum stanna av lite för att jag kommer ikapp, vill inte gå om i kurvorna som lutar rejält… passerar 2000m på 6:18, har ingen koll på min placering men känner att jag borde vara topp 6 nu, det bara flyter på – inte någon negativ känsla eller tanke, bara flow! Passerar en löpare till, har en 7-8 meter framför mig, kommer ikapp honom också och hör då klockan ringa för ledaren, sedan för nummer två och fattar då – shit jag är nummer fyra… går om med 200m kvar, springer 4 sekunder snabbare än 4:an på sista 200m, det är mycket. Över mållinjen på 9:28:12 och bronsmedaljör på VM. Min första individuella VM medalj, får höra av Bosse att det är Skånes första genom tiderna – det känns stort. En stor anledning till att jag fick bronset var att jag inte hängde på utan gjorde mitt lopp, förvånar mig lite över alla de som drar med i ett hårt tempo och tvingas bryta alt tappar jättemycket. Vid vår ålder borde man veta..

Nåväl, bronset är mitt, en bra tid – vet knappt hur jag ska hantera känslorna, är så lycklig… Springer runt och tackar och pratar med svenskarna som hejat, de har tydligen skrikit vilken placering jag haft, har inte hört. Har varit i min bubbla, i mitt flow – jag mot klockan i 14 varv, jag mot bronsmedaljen sista varvet.  Byter om för nedjogg, kollar när prisutdelningen ska vara, 19:10 – trist då sitter jag på flyget.
Ringer Svenne som ska lägga ut på FB, tar med mig telefonen när jag joggar ner – det plingar en del, sms från klubbkompisar som har koll, tack alla! Jens skriver att det är många som gratta på FB, det får jag kolla i natt när jag kommer hem – ska bli kul. Ransheim ringer, HD vill skriva igen, pinsamt men super kul.

Jag har jobbat mycket för detta och har lyckats pricka formen klockrent. Har själv tänkt att viktigaste loppet i vinter är just detta 3 000m lopp, jag ville göra en kanontid. 9:28 är för mig en kanontid. Får ändå känslan att hade jag haft en hare som drog exakt och jag inte behövde springa om löpare så är det möjligt att klippa några sekunder till, 9:24 finns. Låter förmodligen löjligt för en del, 4 sekunder… men när man ligger så närma sin mjölksyratröskel så är 4 sekunder mycket, det är nästan 20 meter…

Nu är det nutid på planet – bara att skriva detta gör mig skakig igen. Brukar föreläsa en del, pratar om flow – stunder då tiden slutar att gå, när allt bara går av sig själv. De stunderna tror jag vi jagar alla som håller på med idrott, men man får det även i jobbet, när man föreläser, etc. I dag hade jag flow, känner mig upprymd och kommer få en natt igen som jag hade efter 5 000m i Huddinge, stort leende och svårt att sova av endorfinkicken… Samtidigt känner man sig tom – har lyckats med målet, måste njuta av stunden, mentalt är man slutkörd efter en dag som denna, samtidigt som man får ny energi av prestationen – visst är det konstigt….”
Nu är det din tur… Hör av dig!

10380924_307186986112814_3080686456906660043_n

Hittar ingen bild från VM, det blir från årets Springtime.

 Dela på Facebook