Äntligen börjar det kännas som att våren har kommit för att stanna, åtminstone i Stockholm. Snön är bortsmält, dagarna är ljusare, solen värmer och löparskorna är konstant leriga. Underbara morgonjoggar i soluppgång, milda kvällar i skogen. Våren är så välkommen. Allt det här innebär också att nästa tävlingssäsong börjar göra sig påmind. Vinterns grundträning smyger försiktigt över i mer fart och kvalitet. Man börjar spika sin tävlingskalender och köra testlopp för att känna på formen.
För egen del är jag lite kluven inför den här säsongen. I vanliga fall brukar jag älska tävlandet och vid den här tiden på året har jag som regel alltid bokat in minst 10 olika lopp med konkreta syften och målsättningar. Distanserna har varierat från år till år. Vissa år har jag främst satsat på millopp, vissa år på halvmaror och ibland på helmaror. Det har dock alltid mest handlat om landsväg och loppen har varit rätt många till antalet. Och målet har alltid varit att persa på någon distans under året. Min tanke har varit att tävla mycket för att öka sannolikheten att pricka in bra dagsform, med många lopp i pipen har man råd med dåliga tävlingsdagar. Dessutom är tävlingar alltid bra träningspass, det är lättare att maxa på lopp än på träning. Men vid sidan av de här strategiska tankarna om att tävla mycket, så har jag alltid tyckt att det har varit väldigt roligt att springa lopp. Dels har vi ju hela sociala biten med pepp och delad löparglädje. Men vi har också glädjen i det konkreta målet och i att testa sina gränser. Bara tanken på att kanske kunna göra sitt livs snabbaste lopp på en viss distans eller bansträckning gör mig barnsligt euforisk.
Så, många lopp på asfalt som planeras tidigt under året med tydliga mål brukar vanligtvis vara min melodi. Men i fjol blev det ett annorlunda år på flera sätt eftersom jag drogs med en höftskada under vårvintern som hindrade mig från att springa längre sträckor på hårda underlag. 2015 fick således maror och asfaltsnötande ersättas av skogslöpning och traillopp. Jag tror det passade mig rätt bra att få lite variation och nya erfarenheter. Att springa på fjället och köra ett vertikalrace uppför Åreskutan hade jag nog inte gjort ett normalt tävlingsår. Och jag njöt av att springa helt kravlöst, utan specifika mål för ett slag. Inget ont som inte kommer med något gott, omväxling förnöjer.
Men nu är det 2016, jag är skadefri, jag är sugen på målmedveten träning och jag kan lägga upp mitt tävlande precis som jag vill. Grunden finns där, jag har byggt en bra mängd under vintern och jag har kört en hel del cykling, rörlighet och styrka som komplementträning. Ändå står jag här i valet och kvalet, velandes. Inget lopp planerat och det är snart mitten på mars. Tränar brett. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad som är målet, bara att jag vill ha ett tydligt sådant och att det innebär utveckling för mig. Och jag vill tävla. Men jag kan inte riktigt landa i vad jag är sugen på. Jag vill ha en konkret utmaning och finslipa formen därifrån. Så dumt att jag ska ha så svårt att bestämma mig, men jag vet att jag måste grunda målsättningarna ordentligt för att kunna uppbåda peppen som krävs för att underkasta mig den hårda och målmedvetna träning som en riktig utmaning kräver. Det måste kännas rätt och kul i själ och hjärta. Så jag ska vela lite till, sen ska jag bestämma mig och gå all in. För en sak är säker – jag springer gärna planlöst, men jag tävlar inte utan mål. Lika mycket som jag älskar att tävla när jag vet att jag har chans att persa, lika mycket hatar jag att tävla när jag vet att jag inte har chans att göra det. Jag är inte den som tävlar bara för sakens skull, inte än i alla fall.
