(Efter-loppet-euforin är fortfarande påtaglig när jag skriver nedanstående rader. Löparhög! Finns inget bättre rus….)
Coola grabbarna åttioplus. Mina idoler! Folke, Gunnar, Arne….. ni rockar på löparbanan! Tassar runt på lätta fötter, år efter år, vackert att se. Fighting faces.
Läckra killarna sjuttioplus går inte heller av för hackor! Muskler och finess. Björn, Lars, Nils och Ingvar. Stilig syn.
Coola brudarna bara aningen yngre springer inte, men stöter kula. Ni är också mina förebilder (även om jag aldrig någonsin kommer att klara stöta (dvs tappa) en kula längre än strax framför tåspetsarna). Anna-Lisa, Rosemarie. Margareta. Marianne. Starka, snygga tjejer.
Vilket gäng. Glädje och gemenskap, trots att vi tävlar mot varandra. Och mot klockan/måttbandet.
Jag känner mig lika glad och upplivad varje gång jag har deltagit i en veterantävling, hoppfull liksom, det finns en annan framtid, en möjlighet till ett annat sätt att åldras än det jag tvingas se i vitögat på den sjukhusavdelning jag jobbar.
Varför det är så glest i de äldre K-klasserna i löpgrenarna ska jag grunna över i nästa blogg. Jag är ju nästan äldst! Jag som är så ung? Eller hur det nu är med det.
Eftersom man blir veteran redan vid 35, är det en del småkillar och tjejer med också, och det är bara kul! I deras löpheat går det fortare, stegen är längre, frånskjutet effektivare.
Men hur gick det nu med mig? I kampen mot ågren, krämpor och virus?
Jodå. Vi kan uttrycka det så här:
Jag skaffade mig ett vapen. Vapnet stavas ingefära. Färsk ingefära.
Ingefära blev temat i min tillvaro från i torsdags. Som te. Färskriven. Skivad på macka. Starkt! Rätt framträdande smak men….absolut lättare att ta sig an än rå vitlök och alls inte så plågsam för omgivningen.
Jag tvingades totalvila. Det botade ömheten i musklerna.
Jag utarbetade en plan: om ok och utan sjukkänsla fredag kväll – åk med till Atleticum. Om fortsatt ok lördag morgon – prova att värma upp med lätt jogg. Om ok och utan hosta och pipiga rör – spring. Men ta det lugnt!!!!! Tiden är oväsentlig.
Allt gick alldeles utmärkt. Och ångestnivån sjönk till (nästan) noll på grund av krympta förväntningar och minimerade egna krav, tror aldrig jag varit så lugn inför en tävling.
Wow, liksom. Kan det kännas så här!?
Jag skulle ha kunnat springa fortare tänker jag nu! På de första varven..Och sedan tänker jag: nej. Det kunde du möjligen men du skulle inte.
Vid de tankarna stannar jag.
Av detta lär jag mig för egen del att vila gör underverk mot trötthet.
Som om jag inte visste!! Ska jag behöva få små virus för att få till vila?
Och till alla oss lite mindre unga tjejer som vågat oss ut på banan – Eva, Marie, Eva, Bodil, Sue, Annika, Florentina, Sara, Petra, Majvi på bänken, Mia i sjuksängen…och alla andra jag kanske glömt att räkna upp…..
Vi äger! Och vi vill bli fler!
(Efteråt startade kultävlingen. Och det var en kul tävling! Men en helt annan historia.)
