Vansinne!

0
47

Är jag helt från vettet?!

En kompromisslös löparkompis skulle inte skräda orden om han visste var jag befinner mig. Mitt i bollhavet i ett inomhus-lekland i utkanten av Lund. Ett hundratal mer eller mindre februarisnoriga förskolebarn tumlar, springer och klättrar omkring och virusbombardemanget är magnifikt.

Människans immunförsvar är förvisso oftast bra på att bekämpa dylika inkräktare men jag råkar just ha avnjutit ett långpass på tre mil. Med fartökning. Immuncellerna är sysselsatta med reparation och horderna av mikrober har fritt inträde. Absolut, vansinne! Men det är rätt kul. Och jag är inte bara löpare. Se upp i bollhavet! Banzai!

IMG_4804

Faktum är att jag är på gång. Jag är inte i form, men inte heller längre helt ur form och framför allt så är jag sugen igen.

Nedåtspiralen

Efter New York maraton gick luften ur mig. Så här gick det till.

1) Först ville inte kroppen springa. Trampdynor och ljumskar var överansträngda men jag försökte streta emot med stela och smärtsamma löparpass, monotona timmar på crosstrainer och  motvilligt rehab. 2) Sedan ville inte heller huvudet. Envisheten, mitt främsta vapen, svek mig och jag började hoppa över träningspass. Till en början fann jag ursäkter. Det var snuva, för-stressig-dag-på-jobbet och Jag-vilar-idag-så-är-jag-nog-mer-sugen-imorgon! Yeah, right. Alltid hittar man goda skäl för att slippa träningspass om man söker tillräckligt noga. 3) Sist så resignerade jag och sjönk fullt medvetet ned i dekadens: Slötittande på skräp-TV, sovmorgnar, glassfrossor och öl mitt i veckan. Träningsdagboken visade beklagansvärda luckor.

– Så skönt att slappa lite! tänker kanske någon. Men varje träningsendorfinist – eller nikotinist, alkoholist eller morfinist för den delen – vet hur man mår under abstinens. Pyton. Livet tappar färg och form. Och alla vi som vant oss vid att alltid sikta mot tydliga mål vet att utan dessa är det svårt att finna riktning. Depression hotar.

Ja, ni hör. Trams egentligen. Det finns väldigt många människor med riktiga sorger och bedrövelser. – Varför så vissen, Henrik? -För att jag inte riktigt kan springa så där jättejättemycket som jag helst vill! Det är fullt förståeligt svårt att få medömkan, åtminstone från icke-löpare.

Back on track!

Men nu tror jag bestämt att det har vänt. Efter några veckors planerad vila från löpningen men istället disciplinerad cykel- och styrketräning är kroppen mindre öm. Jag ser till att få rätsida på prioriteringarna och avsätter tid för några pass med löpargruppen (eminenta Ekmans löpare i Lund). Det är oändligt mycket lättare att få till kvalitetspassen när man har sällskap. Och gemenskapen i gruppen blåser liv i falnande löparglöd.

Denna vecka blir det fjorton sprungna mil, varav två intervallpass och så morgonens långpass. Och jag börjar känna mig stark. Då är det dags att sätta upp mål. Fortsättning följer.

Nu springer vi!

IMG_0874

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här