En dag träffade jag en rökare, på den tiden då jag gärna rättade till andras liv.
”Varför röker du?” frågade jag. Jag stod tillräckligt nära för att kalla mig passivrökare.
”Jag är beroende”, sade han.
”Det vill du inte göra någonting åt?”
Rökaren tvekade inte. ”Nä.”
”Rökning dödar”, sade jag.
”Rökning dödar… Jo, har man hört den förut. Men det är avkopplande. Avkoppling är bra för hälsan. Stress dödar. Det går på ett ut”, sade han.
Jag funderade en stund. Bestämde mig att redan nu för att använda argumentationens flaggskepp:
”Rökning skadar andra också.”
”Ja, det är ju synd”, sade han. Inget mer.
”Verkligen synd”, sade jag efter en stund.
”På så sätt kan jag väl kanske tänka mig sluta.”
Hörde jag rätt?
Vi pratade vidare en stund. Rasterna var det svåraste. Varje rast som i livet. Vad skulle man göra på rasterna?
Han sade: ”Enda sättet vore om jag kunde byta ut det mot någonting. Annars blir jag så rastlös och sorgsen.”
Han lyfte ”umgås med kollegor.” Men rökningen hade alltid haft den effekten att kollegorna stannat inne – precis som han ville ha det.
”Bara ta en promenad?” föreslog jag. Det var för jobbigt.
Om han bytte ut cigaretterna vet jag inte. Ciggen var slut innan samtalet var det och vi träffades aldrig igen.
Det är några år sedan samtalet. Jag har insett saker, och har saker att inse (fast den insikten glömmer jag ofta). Jag har haft nytta av samtalet, men inte på det sätt jag först trodde.
För sju år sedan fick jag skägg. Det är synd att kalla någonting lillebror hånskrattar åt, för ”skägg”. Det är mer en touch av strån på hakan. ”Skägget” störde mig. Vet inte varför. Det bara gjorde det. Så jag började dra ut stråna för hand, ett i taget.
I början hann jag med, men ganska tidigt blev uppgiften mig övermäktig. Jag började använda pincett. Dra ut hårstrå för hårstrå, frenetiskt.
Det var lugnande. Kroppen fungerar så – en rörelse, ett tix, en vana gör kroppen trygg. Bita på naglar, snurra sitt hår, vicka på foten, knäcka fingrar, dra hårstrån från hakan. Röka.
Vad göra? Det borde bara vara att låta bli?
Men jag glömde mig hela tiden, kom alltid på mig med att sitta och dra.
Jag tänkte: NU ska jag verkligen sluta!
Slutade inte. För sköööönt. Livet jobbigare utan.
Bad min tjej säga till mig om jag drog i ”skägget.” Hon sade till. Vi gjorde slut.
Jag började bli tokig. Ska detta aldrig gå över? Ska jag dra och dra och dra i ”skägget”, tills jag går i pension och huden plötsligt följer med? Orimligt.
Jag var nära att ge upp. Börja gå på A-kassa för att få mer tid till att dra i ”skägget.” Inget hjälpte.
Till en dag, då jag mindes någonting jag glömt.
En ovana måste bytas ut mot någonting. Den kan inte plockas bort, kvar lämnas ett vakuum för rastlöshet och sorger att fylla. Nu skulle det vända!
Det enda som behövdes för att bryta en sjuårig ovana var ett gummiband runt min handled. Varje gång jag drog i ”skägget”, associerade min tanke beteendet med gummibandet, och jag snärtade mig på handleden. Ju mer jag dragit mig i ”skägget”, desto hårdare snärtade jag.
Jag minns månaden under avgiftningen. Inte lätt. Olidligt!. Men plötsligt, som efter en slutsignal i fotboll, var situationen förändrad. Jag snärtade aldrig gummibandet, för jag drog mig aldrig i skägget. Jag var omedelbart botad, och har inte dragit mig i skägget på flera år. Vid eventuella återfall har jag satt tillbaka gummibandet. Effekten är omedelbar varje gång. Ser ni gummibandet på min handled vet ni att jag är inne i en nervös period, men återfår snart lugnet.
Hur många ovanor har vi? Hur många av dem kan vi enkelt börja associera med en bättre vana, och på så vis byta ut ovanan, mot en god vana? Inte vet jag. Men många är det.
Man kan lära sig mycket av att vara passivrökare ibland.
