Många minns säkert Camilla Elofsson som under flera år tillhörde svenska eliten inom framförallt maratonlöpning. 2021 sprang hon maran på 2.35.27, 2022 på 2.35.09. En jakt på sekunder som slet och hon blev skadad. Att sluta tävla och träna fanns dock inte som ett alternativ och nu som 41-åring har hon vunnit SM-guld i triathlon på medeldistans och ska senare i november debutera på Ironman. Springs Mikael Tisjö har känt henne på pulsen.
Vi kan börja med att du vann SM på medeldistans i triathlon i år efter i princip bara ett halvårs träning, berätta om det.
–Ja, vart ska jag börja. Jag började ju rätt sent med löpning och blev blixtförälskad. Hade så kul i många år och det var verkligen en resa och upplevelse jag njöt av. Även om det såklart ofta var jobbigt så var det alltid roligt. Jag älskar att träna och gick väldigt fort framåt. Inför EM i München 2022 där jag kämpade livet ur mig för att komma med till maraton började lite problematik. Dels sprang jag väldigt många maraton och andra lopp det året för att klara kvaltiden och dels blev det mycket press och ångest då jag behövde visa upp all träning jag gjorde och förklaringar, jag gick lite in i väggen av det där.
Jag fick sen under loppet problem med en hamstring som aldrig riktigt släppte. Hade fortfarande problem efter ett år som begränsade mig. Nånstans i allt det där tappade jag glädjen. Jag gjorde några försök att slå mitt PB 2.35.09 men hade mycket skador och kände mig sliten. Det var helt enkelt inte kul. Det kändes tjatigt att bara jaga de där sekunderna på maraton. Ville inte lägga ner min själ i om splitsen gick i 3.20 eller 3.22 om du förstår vad jag menar? Jag var färdig med det. Däremot var jag inte klar med att träna och tävla men jag ville uppleva något nytt. Då föll det sig ganska naturligt i och med min klubb Terrible Tuesdays AC är en extremt bra triathlonklubb och min tränare Björn Andersson en av dom bästa triathlontränarna att testa på det när jag var lite vilsen och halvskadad.
Jag kunde dock inte ens crawla 25 meter utan stopp och ägde bara en MTB och en downhillcykel så jag hade absolut noll kunskaper. Men jag kastade mig in i det som jag alltid gör – köpte ett årskort på badhuset och började träna helt ensam. Tittade lite på YouTube och härmade. Sen köpte jag en billig tempocykel för 4000kr på Blocket, köpte cykelskor och åkte till en gräsfotbollsplan för att öva mig på att klippa i och ur pedalerna utan att slå ihjäl mig. Första gången jag satte mig på en landsvägscykel var på Playitas med klubben i mars i år. Men alltså så extremt roligt jag haft sen jag började med det här, det är svårt beskriva. Allt vände!
Ångesten jag hade byggt upp i löpningen byttes nu mot längtan och förväntan hela tiden. Och man kunde ju plötsligt träna nästan hur mycket som helst. Nu fanns det ju tre grenar att pyssla med. Utvecklingen gick snabbt så jag och min tränare landade i att det här ska vi göra. Vi satte ett mål för att ha nåt att träna mot och det blev SM i medeldistans i Sala i augusti. Ingen press och inga förväntningar egentligen utan träna på att göra alla momenten i följd och se vad jag kunde få ut. Och det visade sig vara över förväntan!
Jag hade världens bästa dag och blev egentligen aldrig värst trött men gjorde en bra tid (4h och 13 min) och vann SM-guld med stor marginal (10 minuter före tvåan) mot väldigt duktiga och rutinerade motståndare så jag var otroligt glad! Jag simmade på 28 min drygt, var snabbt uppe på cykeln där jag hade full kontroll i 38,5km/h i 9 mil. Hoppade av cykeln och tänkte, nu får vi se hur det känns springa efter allt detta men jag kände det som jag flög fram. Sprang på 1.24 och höll ändå igen eftersom jag ledde med så mycket. Den här premiären gjorde mig såklart sugen på mer.
Ja, nu väntar din debut på full distans i Cozumel Mexico i proffsklassen. Alltså, begränsningar verkar inte vara ett ord som finns i ditt huvud. Berätta.
–Jag kände inte mig ”mätt” efter Sala utan tvärtom ville jag fortsätta tävla i år. Jag var då sugen på nästa steg som är fulldistans Ironman. Det fanns inte jättemånga tävlingar kvar så det var Cozumel eller Sydafrika eller vänta till nästa år. Som du kanske märkt är tålamod och skjuta upp saker inte min starkaste sida så valet föll på Cozumel. För att ha en chans att få en plats var jag då tvungen att våga ge mig på att köra som proffs vilket min tid i Sala på halva distansen räckte till med god marginal. Det är dessutom fördelar på alla sätt och vis att köra som proffs. Det enda är väl pressen och rädslan att ”göra bort sig” på sin debut bland alla dessa stjärnor. Men ingen kommer ihåg en fegis som min pappa alltid sagt. Jag kommer antagligen ligga rätt långt efter i simningen men hoppas kunna ta ikapp det.
Löpningen gissar jag är din starka gren men hur stor utmaning har det varit att lära sig cykla och simma ordentligt?
–Löpningen är absolut min starkaste gren. Samtidigt är det inte riktigt samma sport att göra det efter man först simmat och cyklat så helheten har varit en utmaning. Men simningen har varit den största utmaningen då jag inte ens kunde crawla. Så där har jag ju lärt mig nåt helt nytt. Cykla kan man ju men det svåraste där har dels varit att lära sig sitta så länge i tempoposition för att minska vindmotstånd och att lära sig utveckla höga watt och köra fort i den positionen. Inte bara för hjärta och muskler utan att vänja nacke och ländrygg för den utsatta positionen så länge. Och sen kunna hoppa av och springa bra efter det. Detta är jag fortfarande idag osäker på hur jag kommer klara av på dubbla distansen av vad jag gjorde i Sala. Det är ju trots allt 3900 meter simning, 18 mil cykel och sen ett maraton. Det är otroliga atleter som fixar det där. Varje gång jag påminns om det blir jag väldigt ödmjuk. Sen nästa utmaning som har varit lika stor (om inte större) är allt kunnande inom cykelhantering jag behövt lära mig och fortfarande kämpar med. Byta slang vid punktering, av och på med hjul, växlar, tvätta kedjor, drivlinor allt vad det heter. Bara resa och packa cykel är ett väldigt meck. Det är en sport i sig. Och om jag nu är en talang på träna och våga ge mig på nya saker är jag och andra sidan USEL på sådana saker. Pinsamt dålig faktiskt. Men lär mig. Slutligen har en stor utmaning varit att lära mig få i mig energi. Jag har varit en som har 1-2 gels och några klunkar vatten på ett helt maratonlopp men det går inte nu. Man håller på en hel arbetsdag och man MÅSTE fylla på. Lättare sagt än gjort. Även där är jag bara i startgroparna än så länge.
Om vi nu ska bli lite loppspecifika, Coszumel i november är minst sagt inte likt Sverige i klimatmässigt, hur löser du det?
–Det är en av anledningarna att flera rekommenderat att jag inte ska köra just detta lopp. Finns ju risk jag får en käftsmäll och inte alls en bra upplevelse men jag har försökt anpassa mig lite hemma. Cyklat på trainern och sprungit löpband med extra kläder och ingen fläkt och sådant men det känns som det ger föga. Däremot faller det sig så att jag sen länge har ett läger planerat med klubben i Thailand precis innan. Jag åker nu på lördag 9/11, kommer hem 18/11 och packar om, typ 24 timmar senare befinner jag mig på Arlanda igen för att flyga till Mexico och landar där onsdag 20/11 och loppet är 24/11. Så både i Thailand och dagarna innan i Mexico kommer jag värmeanpassa mig lite. Däremot blir det ett jäkla resande och tidsomställningen blir inte att leka med, men jag vet inte. Det kommer aldrig kunna gå få perfekt så jag försöker inte tänka på det problematiska. Jag är hel och frisk i nuläget. Det får duga!
Triathlon är ju väldigt tidskrävande i jämförelse med löpning, hur hinner du med all träning som krävs?
–Jo verkligen. Jag har fått ändra en del. Jag och min man driver ett byggföretag så jag har ett flexibelt jobb vilket är avgörande. Detta gör att jag kan välja när jag jobbar. Det blir tidiga morgnar, sena kvällar och helgarbete. Jag har helt frångått måndag till fredag jobb. Jag jobbar mina timmar utspritt lika på veckans alla sju dagar. Det gör att jag i snitt bara behöver jobba 4 till 5 timmar om dagen alla dagar i veckan och kan sprida ut det och jobba två timmar här och där. Tidigare har jag jobbat 20% i veckan som optiker inne i stan också men det har jag tagit tjänstledigt från. Jobbar väl inte riktigt heltid nu heller men 80% ungefär. Har två döttrar som är 11 och 9 år också och deras aktiviteter och läxor måste också hinnas med. Det är ett pussel men just nu har jag så roligt så jag får liksom ihop det. Sover antagligen alldeles för lite. Jag tränar 17 till 19 timmar i veckan.
Det är ju inte bara träningen som är mer krävande utan även på plånboken, har du fått någon hjälp sponsormässigt?
–Ja det är verkligen en extremt dyr sport. I nuläget har jag inga egna sponsorer alls utan det är spargrisen som gäller. Men jag har fått mycket hjälp från min klubb Terrible Tuesdays AC som har betytt väldigt mycket för min satsning. Inte bara ekonomiskt utan även med kunskap, bokningar, planering osv. Det är ju lite av en djungel. Klubben har dessutom sponsorer som gjort att jag får bra rabatter och vissa saker utan kostnad och det är otroligt värdefullt.
Nu kanske vi hoppas några steg framåt här med låt oss säga att det går så pass bra i Cozumel att du skulle kunna fortsätta som proffs, är det något du finner intressant?
–Absolut. Det är planen och drömmen såklart. Jag tycker att livet som triathlet är fantastiskt roligt så jag har inga planer på något annat än ta mig till toppen så länge kroppen samarbetar och jag får ihop det ekonomiskt. Fet finns ett roligt citat som jag tror rapparen Ken sa en gång. Hans lärare hade sagt till honom, sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna. Då svarade han att det var det dummaste han hört. Sikta mot stjärnorna och landa i stjärnorna, annars kan man ju lika gärna skita i det! Lite så jag lever också! Men samtidigt är jag väldigt ödmjuk och tacksam varje dag jag kan få göra min satsning. Jag tar ingenting för givet.
Slutligen, hur hoppas du sista veckorna nu ser ut?
–Jag har en sista vecka här hemma innan Thailand och då är förhoppningen att det milda vädret håller i sig så jag kan köra ett sista långt cykelpass ute. Trainern är inte samma sak. Sen är man väldigt nertränad nu så det absolut viktigaste är att hålla sig på rätt sida gränsen och inte åka på nån skada eller överansträngning eller oturlig ramling eller så. Det är en skör tråd och att komma till start utan problem är nästan det svåraste av allt har jag förstått. Så det är nog det jag hoppas mest på. Sen hoppas jag att jag lyckas tajma lägret i Thailand bra med lite värmeanpassning och toppning. Då kan Cozumel gå riktigt bra!
Vi från Spring önskar stort lycka till!
–Tack snälla för lyckönskningarna och intresset för min satsning. Roliga frågor och kul även för egen del att tänka igenom de senaste månaderna sen resan började.
