”Det svåra med att drömma är ju att tygla sig själv. Men jag tror jag börjar lära mig det nu.”
– Lennart Svensson (min farfar) 83 år
I fredags var jag hos doktorn, jag är bara en halv sådan själv. Han sade mig: ”du lider av utmattningssyndrom.” Nog är jag trött… Jag drömmer för stort. Farfar, jag vill också lära mig att tygla mina drömmar.
Farfar och farmor har hållit sig till varandra under ett helt liv. Farfar har kompenserat detta med att köpa nya bilar med täta mellanrum. Han ser en bil i en tidning som ingen längre läser, och säger till mig: ”den borde du köpa!” Han går omkring i nittio graders vinkel och tittar med de ögon han hade förr, och drömmer om den ena och den andra. Men farfar kommer aldrig igen att köra bil, han måste tygla sina drömmar.
I ”Hur man botar en fanatiker” skriver Amos Oz om tre ord som är mitt livs ledord, även om jag oftare glömmer dem än minns dem. De är medicinen mot fanatism, de är det mjukgörande i ett äktenskap, och de är vad man borde minnas i en livskris. Orden är: fantasi, kompromiss, och humor.
Fantasi. Med fantasi kan människan föreställa sig hur en annan värld ser ut. Hur den känns, och hur vi ska ta oss dit trots hinder på vägen. Att använda sin fantasi är att istället för ”nu är det kört!” tänka: ”nu gör vi så här istället!” När man använder fantasi förstår man hur partnern känner sig när man diskar på fel sätt, eller smaskar på ett särskilt sätt. Att använda sin fantasi är elixiret som tar din egen världsbild, och omvandlar den till din medmänniskas.
Kompromiss. Denna fredsdanande kraft. Jag definierar kompromissande som ”att inför två valmöjligheter som båda är rätt, välja ett tredje alternativ som har lite av bägge.” Att inte hinna springa tio mil i veckan, men behöva springa mer än noll: spring fem. Att i en konflikt med två bra alternativ, men på två olika sätt, ge efter och tänka: ”vi väljer detta tredje alternativ, tillsammans!” Eller också som när våra grannar var och köpte soffa:
Tjejen ville ha en blå, killen ville ha en grå.
”Vi kompromissade.”
”Så vilken färg blev det?”
”En blå.”
Spelar det ingen roll för dig? Låt det gå. Spelar det stor roll för dig? Använd din fantasi, och överväg om det går att mötas på mitten.
Humor. Detta är min favorit, men också det svåraste att balansera. Det är inte humor som gapskratt som avses. Det är mer som att tänka: ”Jag kom till Umeå för SM-medaljer och läkarexamen, men åker därifrån med en fru och en dotter. Så det kan gå!” Att titta på de två veckor jag missar pga sjukskrivning är kul, för jag kan tänka på hur en långlöpare bokstavligt snubblar på målsnöret och gör en faceplant i lervällingen. Faceplants är alltid kul.
”The human race has one really effective weapon, and that is laughter.”
– Mark Twain
Det går att lätta upp livet med humor nästan jämt.
En fanatiker har inte förmåga att se det lustiga i västvärldens förfall, han viger sitt liv åt att åtgärda, och skyr inga medel. Han är kompromisslös, och saknar fullständigt förmåga att begripa hur medmänniskan kan se världen på annat sätt.
Inför vissa företeelser bör man inte tillämpa fantasi, kompromissande och humor. Som i Musikhjälpens projekt, att stoppa barnsexhandeln. I sådana exempel kan inte fantasin sträcka sig till köparens världsbild, vi bör vara skoningslöst kompromisslösa och inte under några omständigheter betrakta det med humor.
Hur ofta är det egna livet egentligen att jämställa med barnsexhandel?
Har du en dröm, om det så är att köpa en ny bil, att springa Göteborgsvarvet på nytt PB, eller att få ägna ditt liv åt någonting annat än det du gör – tygla då drömmen med fantasi, kompromissande och humor. Att inte drömma är att inte ta livet på allvar. Att drömma är att bemöta livet med full kraft. Är du beredd att fantisera fram nya vägar, kompromissa i dina ambitioner, och se på hela alltet med glimten ögat, ja då kan du nå hur långt som helst.
(Missa förresten inte då min dotter med familj gästar Musikhjälpen kl 07:00 på söndag!)
