Säter Maraton tillhör inte de största loppen i Sverige, 9 startande på maran och 43 på halvmaran. Men dessa loppen och arrangörerna är otroligt viktiga för svensk löpning. Och när det dessutom händer något som jag skulle vilja säga är en av årets häftigaste prestationer så här långt då är det kul att lyfta upp det. En av magasin Springs läsare var på plats och mejlade mig i går, detta måste du ta upp :) Tack för tipset Hans.
Vad var det då som hände?
Jo på startlinjen stod Gustaf Leonardsson från Örebro AIK, han tränar mot Stockholm maraton och har ett prydligt personligt rekord på 2.39 sedan november 2021. Nu är han inne i en tung träningsperiod och skulle köra halvmaran som ett hårt träningspass. Men vad hände egentligen?
Vad hade du för planer på startlinjen, vad var ditt mål med halvmaran?
-Jag är just nu inne i en träningsperiod inför maraton med fokus på volym och längre kvalitetspass. Tanken var egentligen att springa halvmaran som ett hårdare träningspass. Hade inte lättat på träningen speciellt mycket inför loppet och det var nästan 3 år sen jag sist sprang en halvmara. Målet på förhand var att inte gå ut alldeles för hårt (som jag dessvärre brukar göra) och kunna öka farten en aning på slutet. En sluttid runt 75 minuter hade jag nog varit rätt nöjd med på förhand.
Allt bra så långt, eller hur? Tidigare rekordet på halvmaran var passeringen på maran i fjol, 1.19.45. Att sikta på sub 1.15 känns ju kanon.
Starten går och Gustaf går upp i ledningen direkt, han följer följebilen som de har fått information om, sedan ska han när flaggvakten visar vända för att inte springa hela loppet. Men, den där flaggvakten hann aldrig ut…
Vad hände?
-Loppet var en vändbana där det som skiljde klasserna åt var vändpunkterna. På förhand hade jag dålig koll på banan men hade blivit informerad att det fanns en förbil längst fram och att det fanns flaggvakter vid varje vändpunkt. Loppet inleddes med några extra knixar i stan. Det enda jag var säker på var att vändningen skulle komma något senare än halva loppet men inte riktigt när, kanske runt 12 km.
Jag sprang ensam bakom förbilen, dessvärre var det ingen flaggvakt vid vändpunkten för halvmaran som hunnit dit när jag sprang förbi. Förbilen signalerade heller inget om vändpunkten för halvmaran. Runt 14 km började jag inse vad som skett. Jag signalerade då hejvilt till förbilen som saktade in. Fick då informationen att jag missat vändpunkten och sprungit för långt. Där och då var jag allt annat än glad och hade haft ett snitt strax över 3:30/km vilket för mig är alldeles för hårt för ett helt maraton.
Hur tänkte du då?
-I början var det enbart negativa bryt-tankar. Var skitsur på arrangören. Efter några minuters mentala förhandlingar med mig själv beslutade jag mig ändå för att fortsätta, springa helmaran och se loppet som ett hårdare långpass. Försökte lägga energin på löpningen snarare än ilska mot arrangören, acceptera läget så att säga haha…
Jag drog ner tempot runt 10-15 sekunder per kilometer, fokuserade på löptekniken och egentligen bara väntade på att bli riktigt trött. Det var nog inte förrän vid 40 km jag förstod och jag skulle persa rejält och den där mytomspunna väggen inte skulle komma. Det var en magisk känsla att korsa mållinjen på på 2.36.27 och persa med 3 minuter efter den mentala berg- och dalbanan.
Under loppet visste jag inte heller om ilskan mot arrangören var befogad eller om det var jag som varit klantig och missat vändpunkten. När jag väl kom i mål bad dock arrangören så hemskt mycket om ursäkt då det inte hunnit komma ut någon flaggvakt till vändpunkten, vilket var lite av en bekräftelse mitt i allt, haha.
Hade du energi med dig för en mara?
Energiplan fanns för halvmaran. Hade med mig en gel jag tog efter 10 km då jag fortfarande hade planen att springa 21 km, vilket hade varit alldeles lagom.
När jag förstod jag skulle springa längre var det bara att försöka få i sig sportdryck vid stationerna längs med banan som fanns typ vart 5 e kilometer. Såklart alldeles för lite, men det gick ju bra ändå.
Sedan årsskiftet har jag haft flera sjukdomsperioder vilket stört träningen. Är egentligen först de senaste 8 veckorna jag kunnat träna på riktigt bra med hög volym och god kontinuitet. Formen finns där och träningen har flutit på bra. Planen har sedan ett par veckor tillbaka varit Stockholm Marathon i juni, vilket fortsatt blir av. Nu blir det dock minst en lugnare vecka efter denna ”oplanerade” maran som gick förvånansvärt bra och höjde självförtroendet rejält. Tiden gör att det blir min första SM-start. Inspirerande och riktigt kul. Ska framförallt bli roligt att springa ett lopp som också innebär en riktig folkfest! Var väl 3 år sen sist.
