Domsöndagen

Eskil  

Jag fortsätter väl på kyrkotemat för i dag avslutas ju som vi alla vet kyrkoåret med domsöndagen. Vad det innebär orkar jag inte googla men det låter som en passande dag att även summera löparåret; för oss som inte har något lopp liggandes i pipen i december finns ingen anledning att vänta med utvärderingen tills nyår. 

Jag har sprungit mer i år än något annat år sen mätningarna startade (vilket dom gjorde i januari 2015, då jag köpte en gps-klocka). När nån frågar hur mycket jag springer brukar jag slentrianmässigt svara att det blir runt 10 mil i veckan. Men siffrorna visar att jag ljuger, i alla fall om man ser till hela året. 2016 fick jag ihop 152 mil (lite drygt 4 km/dag), 2017 blev det 210 mil (knappt 6 km/dag) och så här långt i år (inklusive dagens 23km-runda, det första långpasset sen Lidingö) har jag skrapat ihop 299 mil (ca 9 km/dag). Ett snitt som jag räknar med att hålla året ut. Årskurvan fortsätter att peka uppåt alltså, och hade jag inte varit skadad och sjuk under hösten så hade jag nog fixat en mil i snitt om dagen. Det räknar jag med att klara med råge nästa år, men jag ska återkomma till målsättningarna inför 2019 i ett senare inlägg.

När man inte har mobilen med sig och kan dokumentera det vackra vintervädret ute vid havet får man nöja sig med en bild från badrumsfönstret efteråt.

Domen över min egen insats i år hamnar väl nånstans runt ”helt okej”. Det slutade i moll men i våras gick det mer i dur. Jag har väl i princip ”persat” eller tagit en pallplats på alla lopp jag har sprungit. Sen hade jag kanske hoppats på att sänka mina egna rekord lite mer än vad jag gjorde; i förhållande till träningsmängd kan jag känna att jag borde kunnat prestera lite bättre. Men förhoppningsvis finns en släpande träningseffekt som gör att årets träning kommer ge utdelning nästa år. Tålamod. Tid.

Huvudfokus var Lidingöloppet och där klarade jag målsättningen på sub 2h. Men årets höjdpunkt var nog Stockholm Marathon. Det var bara ett delmål och fick därför en mer avslappnad uppladdning utan sjukdomsnojor och krav på att prestera. Dessutom är det i mitt tycke ett roligare lopp att springa: inne i stan på ”mina” gator, och inte lika plågsamt från steg ett som Lidingöloppet är. Jag gillar flacka lopp bättre där man kan lägga sig på en fart och försöka hålla den istället för att behöva kompensera för en kuperad terräng.

Jag tycker också att våren rent generellt lämpar sig bättre för hård löpträning än hösten, även när man får vara skadefri. När underlaget torkar upp och kvällarna blir ljusare kommer inspirationen till att förlänga rundorna och träna mer. Höstmörkret lämpar sig bättre för att kura ihop sig och underhållsträna och ladda om mentalt. Men det hade så klart varit kul att tävla sig igenom höstrusket och jag grämer mig lite över alla missade lopp dom senaste två månaderna. Just nu börjar jag komma igång lite igen och tränar för att kunna träna hårdare så småningom.

I lördags var det ”hemmaträningsläger” i regi av Hammarby IF: Dubbla träningspass, föreläsningar, lunch och gemenskap. Inspirerande för mig som gammal man att höra Fredrik Svanfeldt berätta om sin satsning från motionär till elitlöpare sent i livet. Om någon i Stockholm saknar löparvänner så kan jag verkligen rekommendera Löparnas Vänner. Alla är välkomna!

 Dela på Facebook