En glimt av lycka
B-GTvå månader i källaren, skilsmässa – kan de bli lyckliga? Min är absolut inte det, kan tänka mig att det är den värsta man kan tänka sig, sömnlösa nätter, tårar, uppgiven och orkeslös. Jag har stöttat många genom åren som hamnat i motsvarande situation, rådet har varit – släpp inte löpningen. Det är en bra ventil. Lätt att säga inser jag nu, men jag har lubbat på, rundor i 6min/km tempo, tårar på kinderna, ont i magen men jag har gjort det. Första intervallpasset efter beskedet var den 13 januari, jag ville men naturligtvis blev jag skadad – min kropp hade brister på det mesta och jag var inte i balans. Jag har sedan fortsatt att jogga och testat att trycka var 10:e dag. Bristningen i låret har gått upp igen. Målet har hela tiden varit att kunna åka till IVSM i Västerås den 2 till 4 mars och där hade jag bestämt mig för att sätta tre skånska rekord.
Jag kom i väg, men åkte på SM utan att ha tränat fart, utan att ha tävlat – konstigt. Jag kan oftast säga på sekunden vilken form jag är i, nu nollkoll. Att sätta rekord blev inte det primära, nu var ambitionen att kunna tävla och att komma i mål. Men i bakhuvudet fanns målen, 10,10 på 3000 meter, 4.43 på 1500 meter, 2,19,9 på 800 meter. Ganska modesta tider om man är i form och har tränat. Men skulle det vara möjligt i det skicket jag var i nu?
Åtta löpare från klubben åkte de 55 milen under fredagen, inspirerande. På plats hade jag dessutom 4 andra adepter, kul. Jag hade satt målet på 12 medaljer för klubben, fredagen gick enligt plan, 4 styck. Att jag fick en av dem var kanske oväntat. Men det blev ett silver. Känslan när man står på startlinjen, osäker på formen, osäker på om baksidan ska klara 15 varv, den är läskig.
Håkan, som jag skrev om i senaste Spring var där, 9.28 i vinter – den formen jag hade innan skadan för två år sedan, nu var han var i en klass för sig. Toll har blivit snabb som en vessla, gjort 10,20 men ffa 2.15 på 800 så att han honom med sig med ett varv kvar är inte kul. Patrik hade gjort 10,12. Brorsan är i bra form, så tanken var att kan jag kriga om ett brons får jag vara nöjd, men jag måste gå på ganska hårt – grilla Toll. Starten gick, jag la mig i rygg på honom och brorsan, 5 varv, 3.27, fattade beslutet att testa, gick om och fick en lucka direkt – Arne gav bra mellantider som vanligt, det var cirka 20 meter vid 2000 meter, då hade jag haft 3.24, slappnade av lite och tappade några varv för att sedan gasa sista varvet igen, 3.27 igen. Officiellt 10,19, inte skånskt rekord, men jag klarade målet att fullfölja och jag fick ett SM silver efter suveräna Håkan.
Team IS Göta åkte sedan och käkade pizza, blev sent precis innan kl.22.00. En upplupen stämning med mycket skratt och sköna kommentarer – kom på att jag för första gången på 2 månader log och kände mig glad inombords, löpningen kan verkligen få en ur bubblan. Dels hade jag fullföljt på en hyfsad tid och med en ok känsla, dels hade många av Götalöparna och adepterna presterat grymt bra. Värsta Dasler satte PB med 40 sekunder på 3000 meter, detta som yngst i K50. Grymt!
Natten blev inte wow, två meter från Martin blev väl inte den bästa, hans Husqvarna dönade kraftigt men tankarna var fortsatt ganska ljusa. 1500 meter på programmet, jag har överlevt 3 000 meter, det känns i baksidan, men jag har fått ett lopp. Skönt. Med ett lopp i bagaget kunde jag även börja fundera på min status, referenserna säger mig, 3:15 tempo på 1500 meter ska fungera, dvs 4.52,5 – där satte jag ribban.
Sen eftermiddag igen, uppvärmningen känns bra, bättre flow än på fredagen, sugen – vill ut på banan igen. Rädslan finns, nu ska det gå snabbare, klarar baksidan det? Startfältet är det samma, vesslan Toll, Patrik och brorsan – de är förmodligen de värsta konkurrenterna. Starten går jag lägger mig efter Toll och brorsan igen, men vet inte varför men jag känner att jag vill testa, utmana mig själv. Har egentligen inte riktigt koll på vilken fart det går i men jag upplever att det finns mer, redan efter 300 meter så går jag om, hör att luckan växer. Jag får verkligen inget gratis, utan får trycka vad jag kan men upplever att det går i jämn fart och luckan växer hela tiden, någon skriker att jag har 15 meter. Med 400 meter kvar förstår jag dock att Patrik ökar farten och närmar sig, jag skruvar upp farten och upplevelsen är att jag rinner ifrån igen. Med 200 meter kvar så ökar jag ytterligare och är ganska säker på att detta fixar jag, dock med 20 meter kvar så ser jag plötsligt i ögonvrån ett rött linne, Toll kommer? Var fasiken kom han ifrån? Jag försöker växla men det är för sent, med 5-6 meter kvar så går han om, mjölksyran sprutar men jag är glad. Jag är hel, jag fixade måltiden och det var bra flow. Tiden 4.50,62 visar att jag utvecklats lite sedan i går, haha… att få sina första fartpass och lopp ger snabba resultat. Klubben summerar med 4 nya medaljer.
Söndag, kroppen känns bra. Känner mig starkare efter varje lopp, modigare – det är långt kvar men det går åt rätt håll. Tiden i går pekar på att jag ska klara 2.25 på 800 meter. Men är man så närma vill man fixa sub 2.24, dvs 3:00 tempo. Så sätter ribban där. Uppvärmningen känns ännu bättre än lördagen, trycker två långa stegringar innan jag går in i hallen, ligger i 3.05 tempo i 200 meter och är ganska övertygad om att jag ska kunna nå 2.24 med ett bra lopp. Man vet dock aldrig vad som händer på ett mästerskap, hur urartar sig loppet?
K55, det var spännande
Vi blev två klasser, fick även med oss M60 och fick förmånen att få skylt på ryggen, K55? Hmmm… Nåväl, starten går – Toll är trygg, har självförtroende och säger att sub 2.20 ska han fixa – jag bestämmer mig för att hänga på så länge jag kan. Arne skriker varvtiderna, 36,1, 36,5 – ajdå…. Men sedan växlar Toll, jag tappar honom men får bättre fart under dojorna, 35,5… Sista varvet ökar jag lite till, sista 50 meterna hör jag dessutom att de utmanar mig bakifrån, så det blir lite mjölksyra… landar på 2.23,14 – helgens klart bästa lopp. Extra kul att brorsan klarar bronset, bara två tiondelar efter mig.
Toll leker med oss på banan, vi med honom på pallen :)
Det viktigaste under helgen var att kunna tävla, som bonus fick jag lämna Västerås med marginell smärta, det värsta var min nedjogg – gjorde stegringslopp med Sara, 200m i 2:50 tempo, där var jag illa ute :) Också skönt att ha kunnat definiera nuläget, någon som man behöver kvalitetspass och tävlingar till. Nu vet jag vilket jobb jag behöver göra. Ska titta i kalendern och se om jag kan få in något lopp innan inomhussäsongen stängs ner, något skånskt rekord ska jag ha med mig….
Klubben summerar helgen med 11 medaljer, stolpe ut men vi är nöjda och sugna på mer…
Missa inte att bli prenumeranter på Sveriges grymmaste magasin om löpning: https://spring.prenservice.se/
