Det var dålig uppslutning till torsdagens morgonjogg. Några promenerade men jag sprang själv iväg med riktning parken. Den visade sig vara gigantisk och erbjöd något som passar alla. Restauranger, lekparker, bibliotek, tennisbanor, simbassäng och utegym. Jag kom fram till tartanbanan och tog två varv innan jag sprang tillbaka igen. På vårt hotell blir vi fint uppassade. Säkert mycket med tanke på att vi är de enda de har att passa upp på och på morgonen var det väldigt måna om att alla hade fått omeletter och allt de hade att erbjuda. På förmiddagen åkte vi iväg till ett flyktingläger i Ankawa. Vi hade haft med oss mycket förnödenheter i vårt bagage plus att vi stannade vid en affär och köpte fryst kyckling till alla familjer. Boendet var inrymt i ett gammalt hotell och i de flesta rum bodde en familj, ibland flera. Just nu bodde 50 familjer där och alla är kristna som flytt från byar nära Mosul. Inte nu utan efter augusti 2014 då ISIS belägrade staden och dess omgivningar. Vi fick berättat för oss hur det dagliga livet ser ut och det var roligt att få höra vilket fantastiskt jobb människorna gör som jobbar där. Kanske kan dessa människor flytta tillbaka nu när ISIS inte är kvar i deras byar. Om det finns något att flytta tillbaka till. Vi var glada att kunna lämna lite kläder och mat.
Ankawa, till skillnad mot de muslimska stadsdelarna, sålde alkohol så vi passade på att förbereda oss inför morgondagens firande efter loppet innan vi åkte till Jalil Khayat. Det är en fantastiskt stor och fin moské. Den stod klar för nio år sedan och tog fyra år att bygga. Det skulle alldeles snart vara bönestund men vi hann in och fick imponerade gå runt på den heltäckande mattan och titta. Lyckades även få vaktmästaren att helt tappa fattningen när en av oss frågade om man kunde vara säker på åt vilket håll Kaba ligger.
Det är alltid spännande varje gång vi ska äta. Man vet inte vad det blir för mat och hur mycket det blir. Dessutom spännande vad som händer runt omkring. Som igår när en pappa i en barnfamilj ställde av sig en AK 47:a i ett hörn likt ett paraply. Denna lunch blev det någon typ av libanesiskt. I massor. Då är det tur att man kan chilla några timmar vid poolen. Poolen utan vatten. Killen i receptionen kom förbi och visade oss bilder från sin hemby. Han flydde 2014 när ISIS kom. Han bor nu i tältläger utanför Erbil och jobbar på hotellet. För tre dagar sedan hade Irakiska styrkor kört bort ISIS och befriat byn. Han var glad men det var även blandade känslor. Han visade oss en film över hur förstört allting är. Att vi tyckte det var trist att poolen är utan vatten kändes plötsligt inte särskilt viktigt.
Vi halv fem kom de tre norrmännen. Gruppen var komplett och stämningen hög. Då fick jag ett telefonsamtal från Abdulsattar. Han meddelade att maran är inställd. Jag var helt mållös. Hur talar man om det för en grupp människor man fått ned till Irak för att just springa en mara. Det går inte. Jag kunde inte. Jag ville inte. Jag andades och räknade till tio. Lade på luren och hörde de glada samtalen från soffan. Inte heller Hardi tyckte det var en särskilt rolig dag på jobbet och rådgjorde med mig hur vi skulle berätta. Jag ska att det enda rätta är att någon från lopporganisationen kommer. Det skulle ta en stund och vi förhalade avresan till nummerlappsutdelningen. Under tiden hann jag tänka. Kunde det finnas en konstruktiv lösning. Skulle det vara farligt att ens ge sig ut och springa. Efter en halvtimme kom en kostymklädd man och meddelade att han hade ett besked att ge oss. Hardi gömde sig bakom soffan. Jag höll andan. Han började berätta om loppets historia. Tillslut kom han till poängen. Vägen där loppet skulle gå måste hållas öppen om några styrkor skulle behöva passera. Detta hade ledningen fått veta 3 h innan oss. Jag tittade på folks ansiktsuttryck. En skulle springa sin första mara. Någon nummer 149 i ordningen och en annan 26:e detta år. De flesta hade åkt ned hit för att springa. Springa långt. Men alla hade samtidigt varit medvetna om situationen runt omkring. Gruppen är fantastisk. De konstruktiva lösningarna kom direkt. Vårt förslag vara att alla skulle springa milloppet som skulle gå av stapeln på en ny banan och sedan springa till parken och slutföra maran på tartanbanan. Det skrevs ned på en lapp och vi höll tummarna. De skulle ta det med säkerhetstjänsten och efter två timmar skulle vi få besked. Stämningen var ändå bra när vi åkte för att äta middag. På en uteservering satt vi och trots att vi hade lärt oss att beställa in halvportioner fick vi gigantiska mängder mat. I min värld är det inte normalt att äta tre bröd stora som pizzor per person. Men tydligen var det lite för de kom in med ännu mer. På en storbildskärm kunde vi även följa en tennismatch och sedan propagandasånger med militärer som sjöng hymner med pansarvagnar och vapen i musikvideon.
Efter middagen skulle vi åka till Iskan igen för att drick te och äta baklava. Hardi fick ett telefonsamtal och vi höll andan. Det skulle bli en mara. Vi trodde knappt på vad han sa. Det tog en stund innan vi kunde brista ut i jubel. Men det var sant. Istället för baklava blev det nummerlappsutdelning. Vi blev placerade i en liten ring. Alla andra hade redan hämtat nummerlappar men vi blev otroligt fint välkomnade och de visade bansträckningen på en ny karta. Det skulle bli varvbana. Men ingen var gladare än oss. Vi fick t-shirts från ett lokalt oljebolag och en keps modell äldre och i bussen tillbaka kände jag att denna natt skulle det bli svårt att sova. Jag var helt speedad och saknade min spikmatta.
Det blev svårt att sova. Men vid halv sju åt jag frukost. Där satt även två tyskar som skulle springa. Men de hade aldrig fått veta att maran var avblåst under några timmar. Märkligt. Vi gick de några hundra metrarna till starten och där var det fullt med folk i de gröna kepsarna och t-shirtarna från oljebolaget. Faktum är att det var vad i princip alla hade på sig. Men vi ropade inte hej än. Vi kände oss inte säkra på om det skulle bli en mara. Jag snackade med lite kids, stora som små, och det visade sig att eftersom att det är helgdag på fredagar så deltog alla skolbarn. Underlag för kaos visade det sig. Starten skulle gå vid halv tio men redan en halvtimme innan var det packat med folk som höll på att välta avspärrningen framför startfållan. Alla distanser skulle springas samtidigt. 5, 10 och 42 kilometer. Barnen och ungdomarna var övertaggade. Volontärerna lyckades inte hålla dem i schack. Tio minuter innan kunde de inte annat än släppa på dem. Bara att gilla läget och försöka undvika att bli översprungen. Läskigt. Vi skulle springa en varvbana på sju och ett halvt varv och det tog inte lång tid innan man såg deltagare frustande ligga längs kanten på banan. Även på banan. Somliga kräkandes i buskar. Andra kastandes vattenflaskor på varandra. Jag kryssade mig framåt på den platta banan och konstaterade att det skulle bli varmt. Det var varmt. Hade ingen aning om min position, men hade inte sett så många tjejer i starten förutom skolbarn. Jag körde på och lade mig i komfortzonen och inväntade någon som kunde ge mig positionsbesked. Folk hejade längs banan. Vuxna, barn, polisen, volontärer och peshmergasoldater. Beväpnade. Aldrig sett så mycket vapen vid ett lopp. Har nog aldrig sett så mycket vapen. Men på något sätt kändes det tryggt.
En mara är en mara och man hinner tänka och se mycket. Fick stundom sällskap av folk som ville ta selfies. Glatt hojtande ambulansmän. Någon tappade sin peruk. Någon såg ut att vara på väg åt fel håll. Vid varvningen var det mycket kameramän och folk som hejade. Jag sprang om några tjejer. Några slöjklädda. Några utan. Vid halva loppet insåg jag att detta skulle bli ett ultramarathon. Insåg också att jag ledde. Fokuserade på att ha roligt och inte bli sliten inför nästa hårda träningsvecka. Också svårt och onödigt att pressa sig när man ligger bra till. Jag hejade glatt på folk och såg hur vissa vätskestationer varken började ha vatten eller volontärer. Det man fick längs banan var vatten eller sprite i plåtburk med sådan där flärp man öppnar med. Nostalgiskt. Efter dryga tre och en halv timme och 46 löpta kilometer var det dags för målgång. Och vilken målgång. Vilket pressuppbåd. Nog inte sett något liknande. Och alla ville ha foton på mig. Det var helt otroligt. Men roligt. TV, tidningar, privatpersoner, barn, vuxna och soldater. Sedan var det otroligt kul att få in de andra i mål. Vilket gäng vi är. Så roligt vi hade haft. Så grymma alla hade varit. En av oss visade sig ha sprungit 46 km på en dextrosol eftersom han inte hade hört att banan var utan energisupport och en annan missade målgången, men hade ändå sprungit en mara, och var lika glad för det. Alla kom i mål och vid prisutdelningen fick jag bland annat en buckla med hälsning från palestinska regeringen. Det blev en lång dag. Men såklart var det inte slut för att vi promenerade hemåt till hotellet. Några stelare än andra. Nu är det raceparty på vårt rum. De kommer om en halvtimme. Jag måste duscha. Äventyret fortsätter. Keep you posted.
