Inför mitt stora mål detta år AXA fjällmaraton ville jag göra något stort. Jag hade som jag skrivit innan tränat riktigt bra senaste månaderna och hade egentligen ingenting att skylla på med åtta dagar kvar till loppet. Var så sjukt sugen att äntligen få visa vad jag kan i fjällen, när löpningen blir hård och lång. Jag ville göra ett lopp i klass som den legendariska Daniel Komen hade varit nöjd över. Om man är i min generation måste man komma ihåg denna löpare. Han som drog och drog och eventuellt fick ge sig för av den där satan Gebresselassie på slutet. Jag hejade alltid på Komen, duellerna på 5000m från Weltklasse i Zurich kommer jag ihåg som om det vore igår. Men de slutade i princip alltid på samma sätt att Haile tog världsrekordet efter att ha avslutat under 12s sista 100m. Jag kände då att han kunde ta sina skolböcker under armen och dra åt helvete. Men Komen fick i alla fall slå till med häftigaste världsrekordet som finns i löpningen, nämligen det på 3000m. Det som egentligen ingen varit nära av efteråt. Det var ett sådant rekord jag ville sätta på Fjällmaratonbanan. Springa snabbare än någon hade gjort på en fjällmara i södra Årefjällen förut. Sätta en tid som man fortfarande om 10 år pratade om att det där var en brutal tid.
Nu gick ju inte saker som tänkte riktigt sista veckan och när jag stod på startlinjen där i lördags morse var det med stora frågetecken om jag ens skulle ta mig i mål. Ett knä som gjorde rejält ont och en fot som inte heller var på topp. En fjällmara är rätt tufft även om man har en kropp som känns bra från början, hur skulle det nu gå när jag redan innan start hade rejält ont. Min läkare sa till mig att nu när jag laddat för loppet i ett år fick jag bita ihop lite och bortse från smärtan. Naprapaterna på Naprapat Åre trodde inget var allvarligt skadat och hjälpte mig med tejpning och försöka att få bort smärtan under veckan. Ett bra jobb gjort där.
För till start kom jag, kunde springa hyfsat normalt på uppvärmningen och försökte att bortse från allt utom att det skulle köras. Jag skulle försöka gå för min måltid trots allt. Det var med andra ord bara sätta högsta fart från början och se hur länge det bar. Utför Ottfjället skulle jag ge bort ett par minuter för att knät sedan skulle funka resten av banan var planen. Kom jag bara ner till Nordbottnen så skulle jag hålla i mål och i alla fall ta segern, det var jag helt självsäker på.
Så sant som det var sagt, stod på startlinjen och var sådär laddad och het som jag kanske aldrig varit, frustade iväg och frustade hela första kilometern bara av anspänning och laddning. Det gick helt ok, blev själv snabbt och tuggade på uppför första backen. Dock hände något med en bit till toppen som inte skulle hända. Jag stumnade rejält, verkade som benen hade en skitdag. Stapplade upp på toppen och halkade direkt på en berghäll och knät skrek av smärta. Nu gällde det att ta det lugnt ner. Sänkte farten och tog det jätteförsiktigt ner hela vägen. Nere vid Nordbottnen var jag fortfarande själv och benen hade vaknat till liv. Fanns inga tidsrapporter att få och tog mig an dagens nästa stigning, Hållfjället. Ganska brant, men kort. Tycker den gick riktigt dåligt, fick inget flyt och upplevde det jobbigt och långsamt hela vägen. Väl upp vände jag mig och tyckte jag såg en person nedanför berget. Men hade egentligen ingen aning här drygt 20km in i loppet.
Lite längre fram ungefär vid 25km stod benmannen och levererade en tid att jag var 6minuter före tvåan på toppen, kändes ok, men inte legendariskt mycket. Han sa även att jag dragit ifrån 4minuter i klättringen upp till Hållfjället, vilket kändes oväntat mycket. Så det gjorde mig ändå het och jag höjde farten ner till Ottsjö. Trampade på genom byn och klättrade upp till vätskan där min fru stod med vätska och gel. Kände mig extremt fräsch och skulle bara mala ner sista 14km. Såg att jag hade klar chans på min måltid och jag låg på de tider som jag spekulerade i innan. Fortsatte springa och någon kilometer efter detta kom leran från helvetet. Vatten rann, leran bara fanns där och det i mängder. Det började hugga i baklåren, det började hugga i höfter. Skulle allt skita sig här. Kilometerna försvann i allt långsammare takt. Alla tankar på att få till en bra tid försvann och jag bara tog mig framåt utan att dra sönder något. Var livrädd hela tiden fram till Ytterstvallen. Där försökte simulera en kropp utan problem, drack som ett djur och fortsatte upp mot toppen. Ville inte att de bakom skulle få rapporter att jag hade problem. Tillslut fick man komma upp på kalfjället och marken blev stenhård. Jag fortsatte klättra och såg ingen bakom, men trodde inte de var så långt bakom. Hade ju gått riktigt dåligt rätt länge. Kom i alla fall upp på sista toppen och när jag inte såg någon bakom visste jag att segern var klar. Såg på klockan att tiden inte skulle bli speciellt bra och tog det nu extremt långsamt ner mot mål. Alltså extremt långsamt, skulle inte skada mig denna gång. In mot mål kom mycket känslor upp och det kändes som hur stort som helst att ett år efter skadan och med de förutsättningar som var innan loppet få äran att springa i mål som ohotad segrare i mitt favoritlopp. Segermarginalen blev till slut nio minuter.
Nu veckan efter loppet har det varit tomt i påsen med motivation och jag har känt mig mätt och nöjd. Så försöker samla kraft in mot fjällmaraton Sälen och Lidingöloppet. Försöker verkligen, men än så länge har jag mest varit sugen på chokladbollar och snask, men det kommer att komma, bara smärtan ger med sig.
Får passa på att tacka Inov8 för perfekta skor och grym löprygga till loppet, Noname för kläder, RÅ för nitratdryck, arrangören för allt under veckan men allra mest min familj som trodde på mig och var med hela veckan. Även om min dotter tippade mig tvåa i loppet, eventuellt mest för det är hennes favoritsiffra.
