Valmöjligheter. Jag vill hävda att ingenting är lika mycket en förbannelse, som en välsignelse, som just valmöjligheter.
De mest grundläggande valen uppkommer ifrån vad man kommer att ångra när man ligger på sin dödsbädd. The five regrets of the dying sägs vara:
- Jag önskar jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte ett liv andra förväntade av mig.
- Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket
- Jag önskar att jag låtit mig själv vara lyckligare
- Jag önskar att jag hållit kontakten med mina vänner
- Jag önskar att jag vågat uttrycka mina känslor
Detta går jag runt och tänker på varenda vaken timme. Jag vet inte vad alla andra går runt och tänker på? Funderandet är det bästa och värsta jag vet. Det bästa vi vet, ligger ofta i gränslandet till det värsta vi vet. Som valmöjligheter. Eller tröskelpass.
”The five regrets of the dying” är grunden till varför jag tränade triathlon så hårt, men också grunden till varför jag inte klarade av det. De är grunden till varför jag är där jag är idag, men också grunden till varför jag ibland undrar, om jag borde vara någon annanstans. De är grunden till varför jag vill lyckas, men ofta är de grunden, till en rädsla att misslyckas.
I väntans tider. Tider av möjligheter. Tider att fånga. I praktiken svårare.
Om tio dagar har vi ett barn. Vi ska passa på att umgås. Gå långa promenader, sitta på café, se på bio. Ha egentid, bara samvetslös tystnad. Sova mycket. Vi ska passa på att träna, varje dag. Vi ska passa på att ligga och läsa tillsammans. Jag ska passa på att skriva. Mest plugga, gärna varje kväll, lunchrast och andningspaus. Jag ska springa under solglimtarna. Stå och diska i lugn, och ro. Gå på toa. Gå på fester med vänner jag inte känner. Se en långfilm! Bara vara. Jag måste passa på att åka hem och umgås med mormor. Jag ska vara närvarande, hela tiden, stabilt, sveklöst, ständigt närvarande.
Jag hinner inte. Välja allt.
Visare, mindre tänkande eller mindre självcentrerade människor genomskådar detta och ser svaret med både hjärta och hjärna: man hinner inte med allt, man kan bara vara på ett enda ställe, är man inte det, då missar man livets finaste stunder.
Jovisst.
Jag vill leva ett liv sant emot mig själv. Springa, tänka, leka. Möta människor – få vara en del av deras liv.
Jag vill inte jobba för mycket. Jag vill leva, och under tiden göra det jag älskar.
Jag vill stanna upp och känna mig lycklig. Dit är det alltid bråttom, plötsligt är vi vidare. Inte vilja bli snabbare. Vara nöjd nu.
Jag vill hålla kontakten med mina vänner. Vännerna och familjen. Det är oändligt uppfyllande. Att träffa en människa och få lära känna den på djupet. Ingenting är vackrare.
Jag vill våga uttrycka vad jag känner. Jag orkar inte. Jag tycker om dig. Jag älskar dig. Jag längtar efter dig.
