Fjällmaradubbeln!

0
19

Träningen denna sommar har varit fokuserad på att vinna två tävlingar. Dels AXA fjällmaraton som jag då klarade av för ett antal veckor sedan. Sedan var tanken att vinna Sälen fjällmaraton. De senaste veckorna har dock varit något helt annat än perfekt. Småskador hänger kvar sedan vurpan innan AXA och kroppen verkar på något sätt blivit trött och återhämtningen har varit skit.

Helgen innan Sälen sprang jag i idrottsarrangörens MA lag på vasastafetten. En grymt skoj helg att träffa lite folk jag inte snackat med förut och dessutom få springa en sträcka jag sprungit 2 ggr förut i livet. Det kändes okej från start och första 5km som är utför gick så pass snabbt som 14.39. Sedan blev jag trött och sista 5km av de totalt 15 var riktig skit. Är rätt tuffa, men mycket tid rann iväg och i mål var jag visst bara dryga 20 talet sekunder snabbare än min största konkurrent till Sälen fjällmaran, Erik Anfält. Detta satte skräck i mig. Skulle jag få stryk på fjället, var en tanke som dök upp och gnagde runt i huvudet, hade inga planer på att åka till Sälen och inte få visa hur jävla bra jag är på banor som den. Dagen efter vasastafetten kände jag mig jättepigg och stack ut och körde ett sista hårt pass inför kommande tävling, 35km småstig med hyfsat tryck i benen. Var varmt och gott och när man kom hem efter 2,50h var jag mer än lovligt törstig. Hoppet tändes i alla fall att jag nog var rätt stark. Sedan efter detta pass hände något, på kvällen var det omöjligt att springa, vände vid asfaltsvägen efter 100m, både måndag och tisdag likaså. Var helt demolerad i kroppen. Fick vila och ta det lugnt helt veckan in helgens mara.

Min ytterst sympatiske konkurrent som gjorde mig sömnlös veckan innan och fick mitt självförtroende att falla i småbitar
Min ytterst sympatiske konkurrent som gjorde mig sömnlös veckan innan och fick mitt självförtroende att falla i småbitar. Foto David Andersson fjällmaraton sälen

På fredagskvällen innan maran var det en trail sprint som jag hade lovat att vara med på. På startlinjen stod ett gäng snabba killar som sprang iväg betydligt snabbare än min gubbkropp. Efter en stund kändes det dock okej, men då lyckades jag inte komma om en blockerande Ola Nyberg på den smala stigen upp mot toppen. Lika bra var det slapp jag mjölksyra under denna aktivitet och kunde lägga all kraft på maran istället. Det var ju maran jag var här för att springa och då verkligen försöka vinna den. I det stora hela kan man sammanfatta att känslan var skit i kroppen dagen före dock och rädslan inför loppet inte direkt minskade.

Banprofilen ser inte särskilt skärckinjagande ut. Bara totalt dryga 800hm och nästan inga elaka backar alls. Dock inte riktigt Rotterdam heller. Från http://www.fjallmaratonsalen.se/banan/karta/
Banprofilen ser inte särskilt skärckinjagande ut. Bara totalt dryga 800hm och nästan inga elaka backar alls. Dock inte riktigt Rotterdam heller. Från http://www.fjallmaratonsalen.se/banan/karta/

På lördags morgon var det raceday (hatar man racereports kan man hoppa detta långa stycke för att slippa mer lidande). Jag kände mig alldeles för mätt i magen och seg i benen, men gjorde vad jag behövde göra. Lufsade någon kilometer innan start, kände mig överjävligt seg. När det så var dags för start ställde vi upp oss och min tanke var att bara ta det lugnt i början och försöka komma in i loppet, sedan försöka attackera Anfält i någon av de små stigningarna som fanns utmed banan. Planen sprack dock direkt, sprang iväg i sakta mak inte alls som toksatsningen på AXA, men det var visst snabbare än Anfält var sugen på denna dag och redan vid 1km hade jag fått en hyfsad lucka. Fortsatte utan att springa direkt snabbt och vid 5km var luckan uppe vid dryga 30s. Då tänkte jag, nu skiter vi i detta, borrade ner huvudet och började trycka betydligt mer.

Passerade 10km någonstans mellan 36-37minuter. Fortsatte köra så hårt jag förmådde på småstigarna ner mot högfjällshotellet. Kände mig ändå rätt ok nu när jag kommit igång. Efter högfjällshotellet var det dags för spånglöpning upp mot snögubben Lindvallen. Eller rättare sagt det skulle varit det om det inte varit några hundra löpare på halvmaratonbanan att springa om. Fick lägga mesta tiden bredvid spången i de sugande mossarna och bredvid stigen där det var lerigt för att passera. Detta kostade massor med kraft, men också tid. Uppe på toppen var jag rejält sliten av detta jävla hoppande framåt tillbaka, bromsande för någon musiklyssnade löpare helt plötsligt tyckte det var dags att gå åt sidan. Humöret var lagom glatt också, men fortsatte i samma anda, massor med folk skulle passeras, hoppades att både deras och mitt liv skulle vara i behåll. Dock blir löpningen alltid lite avvaktande när rädslan finns där. Folkvandringen tunnade ut efter ytterligare några kilometrar och jag kände mig nu förbannat bra. Trummade på som satan på stigarna, sedan kom några kilometer spänger där jag låg under 3,40min/km fart och bara försökte trycka men ändå vara avslappnad, kollade inget bakåt bara framåt.

Trodde jag hade en hyfsad lucka och vid 31km fick jag höra att jag hade 5minuter vid 27km. Kändes då underbart att jag skulle klara av att vinna detta lopp precis som jag önskat. Som kuriosa kan sägas att 30km passerades på ungefär 1.53h. Efter 30km kände jag mig fortsatt bra och tuggade på upp mot sista toppen. Hade här en lycka på 7,30min före Anfält. Vände mig om stod och titta lite, men kunde inte se honom. Hade här helt plötsligt blivit rejält sleten. Sista biten ner mot målet, var inte snabbt och jag tappade 2minuter, men vad spelade det för roll. Rejält nytt banrekord, men framförallt en fjällmaradubbel som var komplett. Årets stora mål var uppnått och jag kan nu släppa att jag blev sjuk till maran i våras. Denna dag blev det nytt pers på maradistansen med 2.42h.

Forcering på stig. Folkvandringen har slutat och det finns inget som hindrar.Foto Jonas Birgersson
Forcering på stig. Folkvandringen har slutat och det finns inget som hindrar.Foto Jonas Birgersson

Fick frågan efteråt om detta var ett bra lopp, då var jag rätt tveksam men efter att ha studerat och funderat så har jag kommit fram till att det var satan ett bra lopp i 36-37km. Formen var inte lika vass som på AXA, men insatsen var ganska mycket bättre. Mao funkar inte uttrycket ”klass vinner alltid”, alltid. I fall som detta kan man använda världsmästarns gamla citat “Jag är dåligt tränad och i dålig form, men idag är varmt och långt så det ska nog gå bra ändå”.

Trött
Trött

Veckan efter loppet har min kropp varit helt förstörd. Återhämtningen funkar inte alls och jag blir jättetrött. Är jättetrött hela tiden. Träningen går inget bra och en fot gör ont. Just nu försöker jag ladda om för Lidingö, men är mycket frågetecken just nu.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här