Traillöpning har aldrig varit min grej. Jag vill ha asfalt eller bana så jag kan sträcka ut mina överlånga ben. Har kört några pass med grannarna Herr och Fru Snabb i skogarna i Kolmården och har bara känt frustration.
Därför är det en tydlig skräll när jag uppenbarar mig vid start-och målområdet vid Sörsjön när det är dags för Kolmårdstrailen. Jag har till och med valt bort onsdagskvällens 5 000 meter på bana till förmån för 21 kilometers traillöpning.
Hur tokigt låter inte det.
Jag har egentligen ingen aning om vad jag ska utsätta mig för eller vad jag ska förvänta mig. För det första? Vilka skor ska jag använda? Vanliga löparskor eller trailskorna från Haglöfs, jag fick för flera månader sedan, men ännu inte packat upp från kartongen?
Efter rådfrågning fick det bli trailskorna, det ska visa sig vara ett mycket smart val.
Dags för start. Håller nästan direkt på att vricka båda fötterna på det ojämna gräsunderlaget. Det hade just varit snyggt.
Början är ändå hyfsat rimlig där jag kan köra i 4.19-4.35-tempo på några kilometer.
Det ska bli tuffare.
Betydligt tuffare.
”Rosen” är en riktig hårding som jag trodde att jag tränat mig förbi, det har verkat så på våra gemensamma träningar. Men i skogen är han skoningslös.
Vi hänger med varandra i början sen är han borta. Nedförslöpningen visar sig snabbt vara min akilleshäl. Medan övriga friskusar kastar sig rakt ut så trippar jag ned som den farfar jag är. Likadant på hala berghällar, jag håller igen och spänner mig.
Efter andra vätskan vid cirka 8,5 kilometer uppenbarar sig en formidabel vägg, där det till slut bara är att gå. Det går snabbare än att försöka springa. Två kilometrar går här i strax över 7-minuterstempo.
Efter det berget kutar ”Tummen” i fatt mig. Jag hänger med till ”Ko-klämman” där man får ta sig upp med hjälp av ett rep.
”Tummen” försvinner i fjärran och jag blir helt ensam för en stund. Nu är det enligt expertisen föredömligt snitslat, men för en nybörjare så uppstår ändå vissa situationer av osäkerhet.
Någonstans vid 12 kilometer hör jag ett kvinnoflås bakom mig och tror i mitt förvirrade tillstånd att det ärJejje Asp som jagat ifatt mig som främsta kvinnliga löpare. Oj, oj så fel jag skulle ha, mer om det senare.
Vi babblar på lite och jag känner mig lite stark när jag till sist drygar ut avståndet till henne. Jag ska i alla fall inte få tjejstryk idag….hmm..jo,tjenare. Jag ropar till och med: ”Kom igen Jejje!!” Hon svarar inte.
Fastnar i ett kärr med ena benet. Det kommer som något av en överraskning och jag sliter bokstavligen upp benet och drar förmodligen på mig en mindre sträckning eller bristning. Kommer ut på en skogsväg några hundra meter och det känns som en befrielse att kunna sträcka ut och löpa på utan att behöva tänka på om benpiporna ska ryka.
Under loppets sista fem kilometer struntar jag högaktningsfullt i var jag trampar. Det är nästan skönt och svalkar gott när fötterna försvinner i gyttjan.
Nåja, jag är inte långt ifrån mål och det känns ändå som att jag kommer att överleva det här vansinnet. Frustrationen att inte kunna springa normalt har funnits där hela tiden. Drömmen om en pallplats och att spöa ”Rosen” är sedan länge borta. Men jag kommer i mål före damvinnaren, eller hur är det med den saken?
När jag passerar mållinjen så står självaste Jejje Asp framför mig och hejar på mig. Hon ser inte ens ut som hon har sprungit. Jag vänder mig om och fattar absolut ingenting.
Det är förstås inte Jejje jag har haft bakom mig, hur kan jag tro det. Jejje har sprungit i mål drygt elva minuter före mig och det är damtrean jag har bakom mig.
Ridå!
Niclas ”Konditionsfenomenet” Andersson vinner gubbklassen för oss över 45 bast med 1.34,58. En riktigt vass tid. ”Rosen” tar en stabil andraplats och spöar skiten ur mig.
Själv blir jag femma. Vet inte hur många gånger under loppet jag lovar att aldrig springa trailtävling igen. Men det går inte lång tid innan revanschtankarna börjar komma. Visst kan jag bättre än så här. Formen är egentligen bra. Men mina långa ben och min rädsla för att slå ihjäl mig är för stor.
Anders Kleist vinner med 1.23,20. Det är 44 sekunder snabbare än mitt personliga rekord på halvmaran som jag satte i Marrakech, på en flack asfaltsbana. Även om Kolmårdstrailen mer handlar om 20,5 kilometer så fattar inte jag hur det går att hålla en sån fart i den här brutala terrängen.
Att jag är helt värdelös i skogen är lätt att inse när jag jämför Anders personbästa på en normal halvmara och mitt personbästa. Då skiljer det lite över 18 minuter. I Kolmårdstrailen är jag drygt 30 minuter efter kungen av traillöpning. Det säger egentligen allt.
Enligt GPS:en handlar Kolmårdstrailen om 464 meters höjdökning och 445 meters höjdminskning. I vilket fall som helst ett riktigt bra träningspass – men om det blir fler traillopp är i skrivande stund högst oklart.
