Flåset är påtagligt uppför den långa backen på morgonjoggen. Jag behöver inte kolla på klockan, jag vet att vi sprungit 11 km och snittar runt 5:00/km. Jag vet att jag har 2,5 km hem och att jag även denna morgon kommer att överleva löpningen. Varför utsätter man sig för att gå upp 05:15 för att springa? Svaret är enkelt. Tider.
Det här med tider… Och nu pratar jag inte om tider på din löpning, jag pratar tider FÖR din löpning. Och för allt annat här i livet. Detta är för mig den största enskilda faktorn som är svårast att justera till min fördel i löpningen. Tiderna när man kunde springa när som helst är långt gången och mycket handlar om detaljplanering. Missförstå mig rätt gällande detta, jag är otroligt glad över sakerna som gjort att jag har mindre justerbar tid för löpningen. Dessa saker är nämligen mitt familjeliv. Familjelivet är det som jag värderar högst av allt, före löpning och arbete. Men det skapar vissa utmaningar gällande tid framförallt nu när man blivit pappa igen. Trots detta tittar jag tillbaka på mars månad och konstaterar att jag avverkat 380 kilometer löpning.
Jag är inte helt säker hur jag lyckats få in alla löppass under mars månad. Men en av anledningarna är att löpvagnen har rullat många fler kilometer än vad den vanligtvis gör. Turligt nog tycker min äldsta son fortfarande det är kul…. Så länge det går snabbt. I måndags hade vi ett löparevent i Helsingborg med ca 200 löpare där vi provsprang banan för stadsloppet Springtime. Vi hade olika fartgrupper och jag var farthållare för 60 min, perfekt att köra med min son i vagnen tänkte jag. Min fru kan återhämta sig med vår yngsta son medan jag och Elliot drar iväg en sväng och springer och ”tjoar” med löparkompisarna. Win-win på alla håll och jag får ihop ett lugnt pass. Enda problemet är att när man vant sin son vid intervallpass och tävlingar i farter runt 4:00/km så dyker en helt ny variabel i ekvationen upp. Det händer för lite. Resultatet blev att jag fick lyfta upp honom ur vagnen och ”rasta honom” i några hundra meter där han fick springa själv. Satte sedan tillbaka honom och sprang ikapp klungan i 3:45/km fart. Helt plötsligt var han i sitt esse igen. Vad händer när han blir för stor för vagnen? Samma dag berättade jag för honom att vi kunde springa Kalvinknatet tillsammans i sommar. Han började prata om springvagnen och att springa fort varpå jag försökte förklara att han skulle använda sina egna ben för att springa, inte sitta i vagnen. Han tittade frågande på min, tog en tugga av sin bulle och gick därifrån in i köket. Jag har fartskadat honom innan han själv börjat springa. Priset för årets pappa ser således ut att gå till någon annan än mig 2015.
Denna månaden har jag sprungit intervaller själv på bana på lunchen, trösklar med löpvagnen, långlöp på morgnar, transportlöpning till påskmiddagar och fartpass på sena kvällar. Allt i en avancerade övning i att se om jag kan hålla mitt träningsschema inför SM-Milen och Köpenhamn Marathon. Jag slänger in löppass när det passar, på tom mage på morgonen och direkt efter middag och en öl. Än så länge håller det ihop, allt för att i vardagen hitta tid till att på tävlingar göra tid. Det har varit slitsamt och inte alltid kul så låt oss hoppas att det ger utdelning på race day. Även om jag måste erkänna att jag tycker om utmaningen i att få livspusslet att gå ihop. Just nu är det bra flyt och allt klaffar, eller som man skulle uttryckt det på engelska – ”Good times”.
/Simon
