How to run a 10 k

2
617

Okej jag skaffade mig lite kolfiber i alla fall. Och nu har jag testat dom i ett högst vetenskapligt experiment: två millopp med två veckors mellanrum – med olika skor. Ja, jag vet att jag är sen på bollen här och alla ni som inte orkar höra ett ord till om det här med kolfiberskor kan sluta läsa nu, jag lovar att fortsätta gnälla på vädret igen i nästa inlägg (det är ju april och i skrivande stund snö på marken: bränsle finns). Jag kan själv bli lite trött på allt skosnack men resultatet av min studie är smått häpnadsväckande och om detta måste jag tyvärr berätta.

Det är ju alltid spännande att se i vilket skick vintern kastar ut en i. När loppen drar igång framåt vårkanten hoppas man väl alltid att det ska ha skett mirakel. Jag har ju inte råd att springa Premiärmilen i Stockholm, men som tur är finns det gott om lopp att springa utanför 08-området till en tredjedel av priset. Återigen: stor eloge till alla föreningar där ute i landet som på ideell basis arrangerar lopp till rimliga priser! Min säsongsdebut utomhus blev på Varvetmilen i Örebro. Hade tänkt prova skorna där men var osäker på hur banan såg ut. Det jag kunde se var att den började på en lerig grusväg och såna Vilhelm Moberg-förhållanden tänker jag inte utsätta mina ballerinaskor för. Fick bli vanliga distansskor. För att sammanfatta loppet: öppnade första kilometern (lite för) snabbt på 3.11, fick slå av på takten och sprang sen solo in på 33.49. Habil säsongsdebut, klart godkänt för att vara så dags på året. Om jag inte missminner mig var det väl landsvägspers med nån sekund. (Ska börja skilja på 10 km och 10000 m från och med nu).

Och nu i helgen var det dags för Startmilen, återigen i Örebro. Liknande bana fast i andra änden av stan. Höjd över havet, lufttryck och såna faktorer lär väl vara ungefär samma ändå tänker jag. Inför båda loppen hade jag dessutom sprungit 3000 m inomhus helgen innan, på DM respektive SM. Tiderna, 9.31 respektive på 9.27 pekade inte på någon storform och jag har heller inte försökt toppa formen inför nån tävling utan tagit allting som en del av normala träningsveckor. Känslan inför har också varit samma: skit. Det känns alltid skit under uppvärmingen, som om jag inte för mitt liv kan begripa hur jag alldeles strax ska kunna springa snabbare än den 5.30-fart som jag joggar i. Men jag har lärt mig att ignorera det där, det betyder ingenting. Så, likvärdiga yttre omständigheter kring loppen alltså. Med ett stort undantag: skorna.

Jag hade provat dom en gång innan. Det var som avslutning på ett långpass där jag lufsade lite i skogen i en halvannan timme innan jag bytte skor och rev av elva kilometer flack asfalt lite på känsla. Siktade på nån slags maratonfart men snittet hamnade på 3.34. Tror aldrig att jag har sprungit en träningsmil snabbare nån gång. Jag har väl heller aldrig försökt visserligen, men det bådade ju gott. Vad skulle dom kunna göra på tävling. Svaret fick jag i lördags: 32.36!

Det innebär alltså att jag kapade 1 minut och 13 sekunder från Varvetmilen knappt två veckor tidigare och satte nytt PB med 45 sekunder. Det är faktiskt en tid som jag inte trodde att jag hade i mig, jag hade nog varit nöjd om jag kravlat mig under 33 nån gång i framtiden. Vad förbättringen blir i procent klarar jag inte av att räkna ut ens med miniräknare men 1.13 på en mil blir ju 5 minuter på en mara. Dom här skorna ska ju tydligen också vara tänkta för längre distanser än milen och det är även det jag har siktet inställt på framöver. Men så här långt, när det gäller 10 km, så blir mitt manifest lite kortare än Nils van der Poels: Träna på lite lagom sådär, kontrollerat och kontinuerligt, och när det är dags att tävla: skaffa ett par snabba dojor!

Varvetmilen. Lite varmare i luften, kanske inte lika svängig bana, mindre vind och liiiiite mindre backigt. Men det är i så fall marginella skillnader.
Startmilen. Hyfsat likvärdiga förhållanden med två stora undantag: ryggar att gå på och nya skor (censurerade, jag bjuder inte på gratisreklam).

Även om jag så klart gläds över nytt pers så är det ju lite sorgligt om det bara skulle handla om skorna. Charmen med löpning handlar ju mycket om att det inte är en materialsport. Orkar inte gå in djupare än så i skodiskussionen nu utan vill istället lägga fram en alternativ förklaring till den snabbare tiden. Det fanns nämligen ytterligare en avvikande parameter i det senare loppet: bra ryggar. En snabb trio stack iväg direkt och bakom dom bildades en liten klunga. Första kilometern gick ungefär som på Varvetmilen, runt 3.10, men nu hade jag draghjälp som inte slog av på takten. Tappade kontakten lite i en nedförsbacke (jag är ofta svagare utför än dom jag har omkring mig) och om jag inte hade fattat ett beslut efter 2-3 km om att täppa till den luckan igen så hade nog loppet tagit en annan vändning. Nu hängde jag med i kanske 6 km innan jag fick släppa och det kändes hyfsat bra så långt. Kilometer 7, 8 och 9 sjönk farten ner till ca 3.20 men sen lyckades jag avsluta den sista kilometern snabbt, det diffar lite mellan min klocka och Strava, men runt 3.10.

Jag fokuserade mest på att hålla rygg och hade dålig koll på klockan under första delen av loppet men ser i efterhand att jag passerade 3 km kring samma tider som mina lopp på 3000 m nyligen. Halvvägs verkar jag bara ha varit nån sekund från mitt pers på 5000 m som är 16.03. Vet inte om det var bra eller dåligt att jag var omedveten om det. Sneglade sen ner på klockan några gånger och visste att jag gick bra. Sånt är ju motiverande och jag lyckades ta ut mig mer än jag brukar. Det är ju inte så att det känns lättare att springa i skorna i det läget, det är lika plågsamt som vanligt. Men positiva besked från klockan i kombination med tron på att det kan vara skorna, det skapar en positiv spiral. 

Jag kan bara dra mig till minnes två tidigare lopp där jag har varit riktigt nöjd och uttömd efteråt; det här loppet och när jag sprang 3000 m på 9 blankt. Den gemensamma nämnaren är just att det fanns en klunga som höll en för mig utmanande men inte omöjlig fart. Det vanliga annars är ju att man harvar på mol allena på nån gudsförgäten, vindpinad cykelbana och dom enda människor som syns till är nån uttråkad funktionär som i bästa fall visar vilket håll man ska åt och kanske nån villaägare som tittar upp från trädgårdssysslorna.

Det blir väl en ljusare ton att avsluta på, att se det mänskliga samarbetet som viktigare än materiella faktorer. (Om dom som gjorde själva dragjobbet i lördags skulle läsa det här himlar dom säkert med ögonen åt att jag skriver ”samarbete” med tanke på att jag själv låg och tog vind i max fem meter, men jag talar om själva principen här.) Speciellt om man som jag försöker hålla nere sin konsumtion till ett minimum. Men det är klart, skor på fötterna måste man ha. Och nu blev jag sugen på ett par spikskor också.

Örebro känns som en bra löparstad. Flera olika föreningar med fina arrangemang och gott om duktiga löpare. Kan det ha med den historiska skotillverkningen att göra? Jag har ställt upp i små lopp i Örebro och tänkt att jag borde kunna placera mig hyfsat i resultatlistan men blivit omsprungen av ett helt koppel ungdomar som inte har respekterat äldre löpares känslor för fem öre.

2 KOMMENTARER

  1. En annan ”yttre faktor” som var lika på båda loppen var Skyltmannen. 😁 Som numera också finns i Örebro. Det är tydligen här det händer. Bra kutat i lördags. Heja Bajen!

  2. Mycket bra skrivet! Ser fram mot att själv få debutera i ett par sådana fartmonster. Kul att ha något att se fram emot nu då åldersplanet sluttar…

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här