Intervju med Albin Carlerud

0
98

Oftast görs intervjuer när något kul har hänt, någon har satt ett nytt pers eller placerat sig bra på ett lopp. På andra sidan av myntet har vi just nu Albin Carlerud som har ett långt skadeuppehåll bakom sig och inte är ute ur det än.

Här kommer intressant läsning som satte mitt eget lilla obetydliga sjukdomsuppehåll i perspektiv.


Hej Albin!

Du lämnar ett 2023 bakom dig med väldigt få löpta km pga en långtidsskada. För dom som inte vet så får vi ta det från början, hur kommer det sig att du är skadad ?

Hej!

Jo precis, det stämmer. Förra året blev det inte mycket löpning alls, dock flest antal träningstimmar på ett år som jag gjort. Jag har varit skadad sedan mitten av februari. Allt började med en vurpa på ett långpass. Jag bröt ben i handen, bröt ett revben och tog emot mig med vänster knäskål. Revbenet läkte på några veckor, handen på ett par månader men knät vägrade ge sig. Det tog flera veckor innan jag ens kunde gå utan smärta. Efter några veckor kunde jag i alla fall träna crosstrainer bra, efter någon månad kunde jag introducera lite lätt cykel igen men löpning gick inte. Jag testade några smärtsamma joggar men det gjorde alltför ont. I april, två månader efter fallet, sattes en kortisonspruta i knät som hjälpte några veckor, sedan kom smärtan tillbaka på samma nivå som före injektionen. Det konstaterades att min slemsäck framför knäskålen var kroniskt inflammerad (“prepatellär bursit” för den anatomi-kunnige). Jag prövade vila, antiinflammatoriska mediciner i flera veckor, som tidigare nämnt kortison med mera. Inget av detta hjälpte. Knät var fortsatt svullet, rött och gjorde riktigt ont. Under hela denna period, alltså från februari till september tränade jag ändå på bra med främst crosstrainer och även lite cykel.

I början av september opererades knät för detta. Man tog helt enkelt bort slemsäcken. Prognosen var att det skulle läka på ett par veckor och sedan skulle jag kunna börja springa efter cirka en månad. Kändes mycket hoppfullt! Men, det tog 2 månader för operationssåret att läka över huvud taget. Så under de två månaderna fick jag halta mellan bänkpressen och bicepscurlsen på gymmet haha!

Vad är status på skadan nu så här i början av 2024?

När operationssåret väl läkt ihop i mitten av november kunde jag börja träna igen. Jag har sakta ökat på träningen och belastningen med hjälp av en fysioterapeut. Började även jogga lite lätt vilket kändes ok ändå. Men sedan några veckor tillbaka har jag fått ett rejält bakslag och har nu väldigt ont igen. Knät är rött, växlar i temperatur och gör riktigt ont. Det har konstaterats att den nya slemsäcken som bildats är svullen och abnormal även den. I skrivande stund är smärtan på samma nivå som i mars-månad ungefär. Jag har fått återgå till enbart crosstrainer och lite styrka som träning. Nu väntar jag på att få ny tid hos läkare för konsultation om vad jag ska göra. Just nu känns löpningen som något mindre prioriterat. Nu vill jag först och främst återfå en vardag där knät inte gör ont eller strular. Därefter vill jag dock inget hellre än att kunna springa igen!

Förutom det uppenbara av att inte kunna springa, hur har det påverkat dig?

Detta har påverkat mig väldigt mycket. Ska vara ärlig med att jag verkligen mått uselt delar av året. Jag har haft många och långa samtal med min tränare, föräldrar och vänner. Inte bara det att jag inte kunnat göra det jag älskar mest, men även att jag varje dag gått runt med smärta och varit begränsad även i vardagen. I skrivande stund känns det rätt hopplöst faktiskt. Genom åren har jag fått väldigt många fina vänner genom löpning och bara en sån sak som att inte kunna vara med på våra gemensamma träningar och träffa dessa människor på träningar och tävlingar har varit väldigt jobbigt. Däremot har jag, enligt mig själv, varit bra på att ändå vara på gott humör och fokusera på positiva saker under hela det här året som det snart gått. Tror att många i min omgivning inte märkt av att jag mått dåligt. Jag har tillåtit mig själv att deppa ihop i perioder. Men sedan har jag ryckt upp mig och fokuserat på annat. Även om man har ont i ett knä, finns ju annat roligt att göra och lägga fokus på. Framförallt hjälper det inte att gå runt och vara nedstämd, utan förr eller senare får man rycka upp sig. Vilket ju såklart kan vara lättare sagt än gjort.

De flesta av oss har ju haft skadeperioder men kanske inte så långa som dig, har du något tips för hur man ska kunna hantera det? För min egen del tror jag att det skulle vara oerhört svårt då mycket av ens identitet kretsar kring löpning och träning.

Jag känner verkligen igen mig i det du säger. Det faktum att löpningen och träningen, förutom att vara mitt största intresse, även är en stor del av min identitet. Men jag tror att just det är något jag fått jobba med. Under många år tog jag min löpning på alldeles för stort allvar enligt mig själv. Missförstå mig inte, för att bli en bra löpare måste man givetvis tacka nej till saker, pussla ihop vardagen kring träningen och självfallet träna mycket och hårt. Men en nyckel för mig mentalt under den här långa skadeperioden har varit att inse att löpning och träning endast upptar en viss del av min identitet. Jag har gått på konserter, tackat ja till fester och spenderat mer tid med mina vänner. Det har varit min nyckel. Sen, som sagt, har jag även borrat ner huvudet och tränat fler timmar än jag någonsin gjort tidigare. Men mitt tips till att hantera en långvarig skada är definitivt att uppskatta annat i livet och inse att du är mer än bara en idrottare.

Du har ju ett stort löparintresse, har du klarat av att se andras träning och tävlingar eller har du sorterat bort sådant nu ?

Jo men det har jag faktiskt klarat av. Jag älskar löpningen och har med glädje följt hur mina kompisar från Spårvägen och andra klubbar presterat fina resultat på tävlingar och mästerskap. Jag har under året kollat tävlingar och följt löpningen. Däremot blev det jobbigt såhär kring årsskiftet då många vänner och bekanta publicerade sammanfattningar med hur många tävlingar de sprungit och pb:n som slagits. Det är givetvis något jag tycker man ska göra och har all respekt för det. Jag hade själv gjort samma sak. Men det var lite tufft att se när jag själv summerade året med närmare noll kilometer löpning, inga tävlingar och flera inställda träningsläger som jag sett fram emot. Så det fick mig att pausa sociala medier ett tag.

För oss som följer dig på sociala medier har sett att det blivit mycket crosstrainer, är det den träningsform som fungerat bäst?

Precis, crosstrainer är definitivt det som funkat bäst. Jag har stått på den maskinen många timmar i år. Under sommaren kunde jag även cykla en del, vilket var magiskt då jag fick komma ut och träna. Det gör tyvärr för ont just nu men jag hoppas kunna komma tillbaka till att cykla smärtfritt! Jag har även experimenterat med att gå i brant backe på löpband. Men crosstrainern har verkligen varit min vapendragare det senaste året.

Vad är din förhoppning för detta år, blir det fortsatt alternativträning eller kommer du äntligen få springa igen?

Även om det i skrivande stund känns rätt hopplöst då jag fått stora bakslag och status är som den var för cirka 10 månader sen, före både kortisonspruta och operation, har jag verkligen inte gett upp hoppet! Jag ska komma tillbaka oavsett hur lång tid det tar. Min förhoppning är givetvis att kunna springa i år. Ärligt talat känns det tveksamt just nu, men oavsett om det blir i år eller ett annat år ska jag ta mig tillbaka.

Vi på Spring kan inget annat än önska dig lycka till och hoppas att vi syns på något lopp i år.

Stort tack för det! Jag vill inget hellre. God fortsättning till er och de som läst.

 

Alla foton privat.

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här