Det är dags att sammanfatta 2023 och det skulle kunna göras ganska enkelt med ett ”sådär”, men jag kan väl veckla ut det med ett par meningar till. Det blev ett PB på Hannover marathon och inte så mycket mer. Några godkända insatser på 5000 och 10000 meter men that’s it. Det känns inte som att jag har varit skadad så värst mycket men när jag tänker efter så har året kantats av ett pärlband av små känningar och skavanker som har hållit mig tillbaka rätt mycket, framförallt under hösten.
Jag var inställd på att under årets sista dagar springa ihop 365 mil jämnt men när jag manuellt gick in och redigerade om några gamla löpbandspass för att få ordning på statistiken visade det sig istället att jag var några mil förbi redan och landade på 367 mil. Det är drygt 20 mil ifrån fjolårets rekordnotering men räcker till en historisk andraplats när det gäller årsmängd. Det rör sig om ungefär lika många timmar som mil, så snittfarten är inte särskilt hög.
Nej, jag tror inte att det är tuff löpning som gör mig sliten utan snarare åldern, plus den totala belastningen med alternativ träning och allt annat skit jag håller på med som kanske inte är träning men definitivt inte heller återhämtning. Har också haft oflyt med sjukdomar i den bemärkelsen att jag inte har haft en enda sjukdag 2023. Benen hade nog mått bra av en vecka i horisontalläge.
Vilket leder mig in på årets nyårslöfte: under 2024 är målet att träna lite mindre. Jag lovar inget, man jag ska försöka. Vet inte om jag har några målsättningar löparmässigt, men om kroppen håller ihop hyfsat ska jag i alla fall göra Stockholm marathon till årets huvudmål. Det kändes inte bra att springa det som en halvmara i somras. Ett svek mot staden och sporten och Sankt Erik och hans moster. Får man till en habil maratonperiod så brukar det bli bra även på kortare distanser, men jag känner inget större sug efter att förbättra mig, inte på nåt sätt som kräver en satsning i all fall. Det börjar väl snart bli dags att gräva skyttegravar och försvara den terräng som har tagits, snarare än att attackera och försöka vinna mark.
Jag är dock lite sugen på en Vasaloppsattack men det är jag ju alltid så här års. Det har varit så pass med snö att jag har kunnat åka en del längdskidor direkt utanför dörren och jag har försatt kroppen i standby-läge. Men jag vet ju hur vintrarna brukar bli här i Stockholm. Just nu består omgivningen av en isskorpa som i skrivande stund täcks av ett tunt lager förrädisk nysnö. Inte bara värdelöst för alla utomhusaktiviteter utan också direkt livsfarligt. Visst, man kan köra Skierg och rullskidor och ta sig till konstsnön men man kan ju också bara skita i det. Krypa upp i soffan och gå i ide. Det hade nog varit bra att lägga träningen i träda lite för både kropp och själ. Läka ut och tända till. Det är vad jag skulle behöva allra mest för att 2024 ska bli ett Gott Nytt År!
