Jag är tillbaka – med en femteplats!

”Är han långt bakom?” Flåset är under kontroll men låren går på tomgång. Kvinnan i publiken slår en blick bakom mig och svarar ”Ja, det är långt bak till nästa, bra jobbat!”. Precis det jag behövde med 800m kvar och tom tank. Jag slår av på takten en aning, tittar ut över sundet på höger sida och tänker ”Fan vad det är gött att vara tillbaka”.

Hildesborgsloppet i Landskrona. En gömd skatt bland alla smålopp runtomkring i Skåne. En helt fantastisk 7,3km bana där första och sista kilometern är flacka och allt däremellan en berg-och-dalbana som innehåller allt du kan tänkas vilja uppleva under en härlig söndagslöptur. En lång flack backe på 1km, gläslöpning á engelsk cross country stil, traillöpning med otrolig utsikt över sundet samt härlig nedförslöpning på smala grusstigar. Ett lopp jag kommer att springa år efter år efter år. Vad tiden landar på spelar ingen roll, i detta loppet jagar jag placeringar. Förra året kom jag 3:a i loppet (1:a i seniorklassen) men detta året var förutsättningarna aningen annorlunda. Jag har dragits med en överansträngd sena i foten efter Köpenhamn Marathon för två veckor sedan och haft helvila från all fysisk aktivitet i 13 dagar. Så detta 7,3km lopp var min återhämtningsrunda från maran. Jag kan meddela att det kändes precis därefter.

Idag hade jag turen att få ha med mig mina största supporters på plats, min fru och bägge sönerna. Min äldsta son Elliot (som innehar ett PB på milen på 38:41 redan vid 2,5 års ålder) har verkligen anammat pappas löparintresse och var tokladdad att få följa med och heja på pappa och ”springkompisarna”. Han har stenkoll. ”Erik ska vara där, BG ska vara där och Göte (IS Göta) kommer också vara där” meddelade han under frukosten. Mitt hjärta smälter.

Redan under uppvärmningen kände jag att pulsen rusade snabbare än vad den brukar. Jag anslöt Erik under koordinationsloppen på uppvärmningen och vi körde ”bara” en 60 sekunders + en 30 sekunders sprint i ca 2:55-3:00/km fart. Förutom flåset kändes låren riktigt tunga. De hade trots allt inte varit aktiva på två veckor och innan dess sprungit en mara. Kände att jag inte skulle begära för mycket av kroppen idag. Foten kändes bra under uppvärmningen även när jag pressade på vilket kändes som en lättnad. Oron inför loppet släppte, dags att ha kul.

Mycket gott snack och garv vid starten och jag kände mig redan glad innan startskottet hade gått. Bara att få vara tillbaka i spåret igen var en vinst. Första kilometern bara flöt jag, kändes väldigt lätt och skönt att farten inte var något problem. När vi passerat första kilometern väntar en ca 1,3km lång flack backe. Jag sänkte farten och började räkna placeringar. BG, Erik och Lucas från hemmaklubben hade dragit iväg i en tät-trio medan Johan (även han IS Göta) hade hamnat mellan denna klunga och min klunga (bestående av mig och Martin Holm). Vi låg i ett ”behagligt” tempo och hann ifatt Johan vid 3 km när banan svängde nerför och mot havet på en grusstig. Jag insåg här att målsättningen skulle bli en topp-5 placering. Tät-trion var det inte lönt att försöka hinna ikapp men de andra hade jag en chans mot. Sen hände det, låren började bli riktigt sega…

Vi passerar 4km skylten efter ännu en uppförsbacke och jag blir tvungen att släppa Martin. Låren börjar närma sig tomgång även om flåset fortfarande var OK. Vi springer över ett gräsfält mot havet och här kommer början på del sektion av banan som gör detta lopp till ett av mina favoritlopp. Du har en 30m lång brant gräsbacke som du springer uppför, med havet på höger sida. När du når toppen springer du in i en tunnel i skogen längs ravinen som leder ner till havet på höger sida. En helt fantastisk syn, samtidigt som ”trailstigen” tar dig nerför backen som du precis sprungit uppför. Höghastighetslöpning nedför i en smal trädtunnel med en utsikt som få andra lopp kan spöa. Min första tanke här? Jag skulle tagit med mobilen och tagit en selfie.

Jag hade sneglat bakåt under en längre tid men insett att Johan tappat. Martin låg fortfarande inom räckhåll framför mig men jag visste att låren inte skulle orka en ökning. Vanligtvis har jag den där ”extra växeln” att lägga i mot slutet, en gåva få förunnat. Men idag saknades den. När kvinnan i publiken meddelade mig att jag var långt före nästa löpare slog jag av på takten och insåg en sak. Jag var tillbaka. Detta gjorde att jag kände mig som en vinnare hela vägen in mot målet. Pricken över i:et var att se min fru och mina söner vänta på mig vid målet. Elliot hejade som en galning (även om han blev för blyg för en high-five på upploppet) och jag sprang i mål som femma i loppet (2:a i seniorklassen) och lycklig som om jag vunnit. Med 28:35 var jag en minut långsammare än året innan men känner trots detta att förutsättningarna för en fortsatt bra säsong är mycket större än förra året. Vid samma tidpunkt 2014 hade nämligen hälsenan börjat krångla och säsongen var tyvärr över. Det närmsta jag kom att ”vara tillbaka” efter detta skadeinslag under förra året var när jag klarade sub 37 på Stockholm Tunnel Run i November. Detta tänker jag INTE göra under 2015. Planen är lätt, fortsatt hög fart på tävlingar och siktet inställt på en kvalplats till New York Marathon och sub 1:20 på Prinsens Minne 21,1km i Halmstad i Augusti.

Eftermiddagen tillbringades med familjen och jag fick agera funktionär och hejaklack när Elliot sprang som en tok och tränade målgest i trädgården. Mitt hjärta smälter, igen. I skrivande stund har jag tagit inspirationstillfället i akt och prickat in årets lopp. Ev. kanske jag även springer maran i Helsingör i slutet av november om suget finns där men det är, tyvärr, ett rätt så dåligt arrangemang så det får ses som ett snabbt långpass i så fall. Jag gillar det för att det är nära hemifrån och kul som en utflykt. Nu är det stora fokuset att ta sikte på att vinna lagstafetten på Båstad Marathon. Dags att köra igång lite fartpass i slutet på veckan…

Vi ses i spåret!

Han med skor