Joelette-stafett i Tjörnarpsterrängen

Aktuellt  

I höstas hade vi ett reportage om Joelette i magasinet, nu kommer här en uppföljning, en tävlingsrapport signerad Lena Eriksson. Lena står även för huvuddelen av bilderna.

Jag är på väg till starten för Tjörnarparen. Ett av Sveriges skönaste ultralopp med distanser på 50 till 160 kilometer och med världens härligaste funktionärer. Jag har sprungit 50 km två gånger, men idag är det en alldeles speciell dag. Jag ska inte springa ultra idag. Jag ska springa joelette-stafett! Tack vare Glädjeknuff ska våra tre kaptener Amina, Max och Sara med hjälp av tolv löpare ta sig an specialdistansen 32-ish kilometer. Våra kaptener har olika former av funktionsvariationer, så den specialkonstruerade joeletten ger dem möjligheten att komma ut i naturen ”på riktigt” – utanför grusvägar och elljusspår. För vi väjer inte för något – inte för rötter och stenar, färistar och stängsel, spänger och lervälling, uppförs- och nerförsbackar.  Det enda vi undviker är områden där det är så trångt att vi löpare inte kan skydda våra kaptener från svepande grenar och björnbärstaggar.

Amina på väg genom den ljuvligt mossgröna tallskogen 

Vi som ska springa första sträckan samlas vid starten och får våra specialdesignade Glädjeknuff-tröjor och Tjörnarparen-mössor. Vi är lite försenade men det gör inget, för vi ska ändå starta efter huvudklungan så att vi inte är så mycket i vägen för de andra. De där som är snabbare. Som vill komma fort i mål. Vi ska ju bara njuta.

Amina är vår första kapten och sträckan är drygt åtta kilometer. Vi är fyra löpare varav två aldrig testat att springa med en joelette. Vi gör en expressgenomgång om hur den fungerar och resten få vi lösa längs vägen. Förlöparen styr och drar och efterlöparen balanserar och knuffar. Och de som ”vilar” delar jobbet med förlöparen på grusvägar och hjälper till vid knepiga passager. Och det finns det gått om på Tjörnarparen. Amina är en glädjespridare i världsklass. Alltid glad och älskar när det går fort och skumpar. Vilket det gör rätt snart efter starten. Leriga partier avlöses av kortare grusvägssträckor och en del trånga passager där vi måste hålla undan grenar så de inte piskar Amina i ansiktet. Hon bara skrattar och manar på oss.

Stengärdsgårdar och lervälling – piece of kaka för Max 

Efter några kilometer kommer vi till ett kalhygge där en ensam banjospelare förgyller tillvaron. En lätt surrealistisk känsla som bara händer på Tjörnarparen. Vi stannar till och jag bjuder på en fuldans till finbanjospelandet innan vi tackar för underhållningen och drar vidare. Vi har en bra synk i löpargänget och byter joelette-löpare varje 1-1,5 kilometer. Vi springer igenom några fantastiskt fina områden med en mossa som har en nästan övernaturligt grön färg efter allt regnande. Magiskt vackert. Humöret är gott och vi passerar till och med någon löpare. Inte för att tiden spelar någon roll. Idag är det fokus på glädje.

Amina gläds åt skönspelande banjo (fotograf Kristian Almquist)

Efter ytterligare några kilometer så kommer vi till vår första genväg, förbi en granplantering där vi bedömt att vi inte kan skydda våra kaptener från alla grenar. Så vips är vi i täten! Vi är lite fundersamma hur det ska gå när alla snabbelöpare vill passera på den smala stigen. Men vilket fantastiskt gäng ultralöpare är. Kärlek till er! Vi samlar på applåder, high-fives, hejarop och lyckönskningar och njuter i fulla drag när vi blir passerade. Amina bjuder på jubelrop och svarar JA! på alla frågor om det går bra. Efter alldeles för kort tid är vi framme vid första stationen, Suggan, och det är dags att byta kapten. Jag är egentligen klar med mitt för idag, men bestämmer mig för att hänga med som löpande fotograf så länge jag orkar. Mina medlöpare har tagit detta som inledningen på 50 kilometer och fortsätter iväg på sin ultra. Jag tackar för supergott samarbete och önskar Lycka till.

Sara på väg genom täta granskogen

Med Max i kaptensstolen väntar nu den längsta sträckan, cirka 15,5 kilometer. Vi har fem löpare här, mig oräknad. Max har epilepsi så han har två assistenter som börjat springa för att ge Max möjligheten att komma ut i naturen med oss. Ni är guld värda! Med oss har vi även två urstarka tjejer som direkt drar upp tempot. Här gäller det att hänga med! Mycket grusväg i början och vi tar oss fram i raskt tempo. Som tur är kommer det en del stengärdsgårdar och lervälling och annat som gör att tempot bromsas upp något… Vi väjer ju inte för något, förutom assistenten Jacob som helst ville hålla skorna rena och undvika lerpölarna. Fel race för rena dojjor så han kom snart på bättre tankar. Max älskar när det skumpar och studsar och går riktigt fort och signalerar ”fortare” genom att höja handen. Fortare?!? Det gäller att lyda kaptenen. Puh… Jobbigt, ju!

Max i balansakt över spången 

Efter dagens andra genväg är det dags för dagen största kraftprov. Helvetesbacken vid Djuraliden. Här är det alle man till joeletten, mig inkluderat. Två fram, två på sidorna, en bak och en som knuffar på den bakre löparen. Eller löpning? Här var det brutal dragkamp som gällde. Detta måste förstås dokumenteras så jag lånar jag ut mobilkameran till en åskådare. Tack för den bilden! Vi får dessutom veta att vi ligger tvåa! Fast vi har förstås genat bort sisådär 15 kilometer… Men ändå – tvåa…

Max är på mot andra växlingen (fotograf Henrik Roos)

Efter detta kraftprov rullar vi vidare nerför backen och tar oss rätt snabbt fram till den andra växlingen, även denna vid Suggan. Nu är det Saras tur att vara kapten. Tre nya löpare och drygt 8 kilometer. Men här bestämmer sig även tre löpare från sträcka två för att haka på. Härligt! Så vi blir ett stort gäng som trasslar oss fram på tjörnarpsstigarna. Jag springer i förväg för att hitta de stenigaste, de lerigaste, de vackraste platserna för att fotografera. Och joeletten hakar på… tills jag påpekar att jag vill ha lite försprång och att de inte behöver hänga på i 5-tempo… för idag är glädjen i fokus.

Sara myser och sitter med ett stort leende på läpparna hela tiden. Hon njuter. Vi njuter. På alla svårare partier sker samarbete i skön harmoni. Kommunikation är nyckeln. Vi blir passerade av många löpare och trots att de nu är tröttare så är det fortfarande lika många hejarop och grattis och leenden och glädje som möter oss. Även när löparna i obevakade ögonblick måste ut i obanad terräng för att trassla sig förbi. Kudos till er!

Efter några kilometer är det dags för skotvätt. Det är förstås lika bra att få det gjort innan målgång, så när vi kommer till den största vattenpölen i den finaste lervällingen så kör vi bara rakt igenom. Vattnet stänker, alla skrattar och Sara bara ler. Stort.

Dagens bästa skotvätt

Nu är vi framme vid sjön och strax därpå vid Tjörnarps station och nu är det bara några hundra meter kvar. Och som alla ultralöpare vet så gäller det att göra en snygg finish, vilket vi absolut gör och efter en ursnygg vänstersväng dundrar vi in i tältet och tvärnitar.  Jublande föräldrar möter upp, våra kaptener får sina finisher-mössor och vi löpare känner nog mest en stor tillfredsställelse och känsla av att idag verkligen var en speciell dag. En dag där vi inte väjer för något och där glädjen är i fokus.

Och tiden? Ca 4.46. Inklusive två kaptensbyten och pauser för lite benmassage och energiintag. Helt enkelt strålande och givetvis ett fantastiskt joelette-världsrekord på just 32-ish kilometer Tjörnarpare. Inte för att det spelar någon roll. Förstås. Men ändå.

Ett stort tack till våra kaptener, alla löpare och inte minst kaptenernas föräldrar som lånar ut sina barn i vår ömma vård utan att egentligen veta vad som väntar där ute i terrängen. Och förstås till Viktor, Tone och Glädjeknuff samt Lars Hektor som arrangerar Tjörnarparen – utan er hade detta inte hänt.

Med gemensamma krafter uppför Djuraliden (fotograf: Okänd kille som erbjöd sig fota med min mobil)


 

FAKTA

Glädjeknuff är en ideell förening med målet att ge funktionsvarierade barn och ungdomar löparupplevelser i rullande form. För detta används en joelette – en snabbrullande och terränggående enhjulig rullstol som förs fram av minst två löpare. Glädjeknuff och joeletten öppnar möjligheter för barn och ungdomar med funktionsvariation att komma ut i naturen, på stigar som är omöjliga att nå med en vanlig rullstol.

Viktor Winterglöd är initiativtagare till Glädjeknuff och mycket av samordningen av löparpass i Skåne sköts av Tone Levhag, Max mamma.

Joeletten fick sitt namn av den första åkaren som döpte den efter konstruktören, sin farbror Joël Claudette. Den är konstruerad i Frankrike för drygt 30 år sedan och är bland annat utrustad med dämpning, diskbroms och ställbart styre bak. Den är optimerad för att föra fram sittande personer på ett säkert och snabbt sätt, även i svår terräng. Den framförs normalt av två löpare, men med hjälp av selar, rep och knuffar kan många fler hjälpas åt.

Joeletten kan även användas i enklare sammanhang som inte kräver erfarna, starka löpare, som strandpromenader eller familjeutflykter i naturområden. Idag finns joeletter i Skåne, Stockholm och Göteborg. I Skåne kan en joelette i Skrylle bokas via RBU – föreningen för rörelsehindrade barn och ungdom.

————————-

Deltagare Tjörnarparen:

Kapten: Amina Öljemark

Löpare: Kristian Almquist, Magnus Thene, Mattias Andolfsson, Lena Eriksson

Kapten: Max Levhag

Löpare: Kerstin Wetterberg, Jonna Gertzell, Magnus Lövenklev, Jacob Thomée, Linus Westerberg

Kapten: Sara Persson

Löpare: Göran Woll, Magnus Löwenklev, Anneli Andersson, Henrik Warnerup

 

 

 Dela på Facebook