Kärleken till löpningen ligger i generna

Redaktören har ordet  

Kärleken till löpningen. Varför springer jag? Varför älskar jag att plåga mig? För det gör ju ont ibland. Inte minst på tävling. Men adrenalinet, känslan och flytet, det är det jag vill åt. Först tänkte jag skriva om min hatkärlek till löpning, men det är egentligen fel. Jag älskar löpningen, men hatar de skador och sjukdomar jag råkar ut för som gör att jag inte kan springa.

Det senaste halvåret har jag varit skadad och sjuk mer än vad jag någonsin varit tidigare, vilket gjort att jag fått noll kontinuitet i löpningen. Det i sin tur har gjort att det inte direkt blivit några stordåd varken på träning eller tävling.

Men, ändå vill jag springa. Det är inte så att jag tänker: Jaha, det här funkar inte längre, nu börjar jag med dart eller simning.

Skapligt sänkt och knapp styrfart någon kilometer innan mål i halvmaran i Marrakech. Foto: Erik Sundström

Gubbvader, magsjuka från helvetet, njursten och gubbvad igen plus en massa andra sorters ”ebola” har kantat mina miserabla försök till att bli en bättre löpare.

Till Valencia 10K i början av december, fick jag till och med bryta det viktigaste passet inför resan, för att jag helt enkelt var helt orkeslös. Sådant bygger inte pannben eller självförtroende.

När jag försiktigt sa till min expert, som drog på med stötvågsbehandling på min onda vad så jag var nära att svimma, att jag funderade på att kuta en halvmara i Marrakech  på söndagen (det här var på tisdagen) så blev hon nästan upprörd.

”Vill du aldrig mer kunna springa, så kör”? ”Har du tur så kan det läka på ett par dagar, men det kan också ta flera veckor”, löd hennes bryska  dom.

Jag började då planera för att cykla istället under Marrakechlägret. För givetvis går det bra att köra massa tråkig alternativträning som cykel, vattenlöpning och crosstrainer, när jag egentligen bara vill springa. Det är som ett jävla hån – du kan inte göra det du mest av allt vill göra, men gör det här istället :) Kan ändå avslöja att viss alternativ träning kommer jag att fortsätta med även om jag någon gång blir frisk och skadefri.

En helt fantastisk dag i Atlasbergen med bästa gänget och  hyfsad utsikt på lunchstoppet.

På onsdagskvällen var vi framme i Marrakech och jag joggade sakta sju kilometer. Det kändes helt okej och vaden höll. Sedan blev det träning varje dag och ibland dubbelpass. Innan loppet på söndagen den 27 januari hade jag sprungit 4,5 mil på fyra dagar. Ingen fara i vanliga fall. Men jag hade åkt på träningsvärk på grund av att jag inte hade sprungit något på länge. Tog massage och skrek rakt ut när hon tryckte på framlåren.

Men till start kom jag och la mig mindre förnuftigt i rygg på coach BG under de första kilometerna. Han seglade snart ifrån mig och det blev bara tyngre och tyngre.

Halvmaran blev under andra halvan, en riktig mara. Några av våra gäster hade vänligheten att hurtigt springa om mig på de sista kilometerna då jag var nere i 5.30-tempo. Men jag ville inte bryta när det var två kilometer kvar. Det lustiga är att vaden blev bättre efter de 2,1 milen och jag kunde träna på bra resten av resan. Totalt blev det 150 kilometer på tio dagar i Marocko.

Hade till och med 17.40 på ett uppdelat 5 000-meterstest så formen var på väg. Detta trots att jag drog på mig galen mjölksyra efter att ha hängt på Mister Lång och bergsgeten från Marocko på första 600-ingen, som gick alldeles för snabbt.

Bra fart på 5 000-meterstestet.

En skaplig boost blev det också när jag träffade fyra engelskor i hissen som också hade sprungit halvmaran. En av dem frågade om min tid. När jag svarade kom i kör: Aaaaaammmaaazziiing!.

Nåja, allting är ju relativt. Själv tyckte jag förstås inte att en av mina sämsta tider någonsin på halvmaran (1.33) var speciellt amazing.

Väl hemma igen var jag verkligen supersugen på tisdagskvällens intervaller med klubben. Långa intervaller dessutom. Började frysa någon timme innan passet, men slog bort det. Körde två 1 500-ingar på hyfsade tider, men bröt passet efter det.

Ställde mig i duschen och frös så jag skakade trots att det forsade skållhett vatten över mig. Nu har jag inte sprungit eller överhuvudtaget tränat sedan dess, åtta dagar sedan, och det lär ta några dagar eller veckor till innan jag kan snöra på mig löparskorna igen. Hostan, snoret och febern talar för det.

Även om kroppen ser lite krokig ut så gick det undan även på 10×400 meter.

Men ändå vill jag tillbaka dit, fort som fan. Det finns nog ingen förklaring. Kanske är det för lugnet och avstängningen av ”bruset”. När jag springer utomhus är jag helt nedkopplad. Ingen musik och ingen telefon. Då är det bara jag, med mig själv. Skönt och välbehövligt.

Inte så mycket att fundera på egentligen. Så fort jag är frisk så är det bara att gå på´t igen.

Eller så är det väl bara så att jag alltid älskat löpning, precis som en del älskar att plocka svamp eller spela på stryktipset. Det ligger väl i generna och går inte att stoppa och varför skulle jag stoppa när det är det jag vill göra.

Bara jag får vara hel och frisk, då J-A.

 Dela på Facebook