Kontakt sökes

0
427

Jag har blivit dum i huvudet. Eller blivit och blivit. Egentligen är det så klart ett tillstånd som ständigt ligger latent i mitt (och alla andras?) omedvetande men just nu är oklokskapen det enda påtagliga tillståndet. På bara någon vecka har jag transformerats från en relativt strukturerad och välfungerande människa till att ha en förmåga att fokusera på samma nivå som mina hundar, dvs total synapskollaps vid minsta störningsmoment.

Det är heller inte bara huvudet utan även kroppen som genomgått en liknande transformation. Från studsig och energifylld till att motsvara ett bortglömt päron i botten av fruktskålen under den just nu varande rötmånaden. Passen känns tyngre än vanligt och pulsen ligger ständigt några slag över vad den borde och den tänkta maratonfarten känns inte alls lätt och avslappnad.

Om någon gav sig på att analysera denna förändring i mig från ett utifrånperspektiv skulle slutsatsen mest troligt bli att jag bara fått en släng av de klassiska symptomen som drabbar de allra flesta under den första arbetsveckan efter semestern. Att både kropp och knopp behöver tid att vänja sig vid en vardag igen när de föregående veckorna i lyxig utsträckning spenderats med självvalda aktiviteter som sovmorgnar, bad, hemmasnickrande och löpturer utan dåligt samvete. Och visst. Det är klart att det spelar in. Men jag vet att huvudorsaken är en annan. Det är lopp-ångesten som smugit sig på…

I höst ska jag springa min första mara under tre timmar. Notera SKA. Tidigare har jag sagt att jag slå min pappas PB på 3:08 men egentligen har det alltid varit sub3 som hägrat. Efter en löpmässigt ok vinter och en rentav bra vår gjorde skadekänningar att maj-juni bara blev sisådär, innan det från midsommar och framåt ändå har gått enligt plan. Men hur vet jag om planen är bra?! Hur vet jag om det här räcker?! Det första (och sista?) försöket kommer ske redan i Hamburg den 12:e september. Det är ju inte ens fyra veckor bort!

Var är mitt team av coacher och fysiologiska experter när jag behöver dem?! De som ska lägga en hand på min axel och tryggt förkunna att ett kilometertempo på 4:15-4:16 inte kommer vålla några bekymmer för ben, hjärta och lungor i 42,2 kilometer och att skallen sen kommer kunna övertala kroppen att fortsätta även de sista 195 metrarna.

Som den hobbymotionist jag är suger upp jag kunskap där jag hittar den. Vänner och bekanta med löparerfarenheter, olika löparpoddar och en och annan googling. Man behöver minst 6-7 mil i veckan under två månader… Långpassen är viktigast… Tröskelintervaller är det nya svarta… Så jag gör så gott jag kan av detta röriga hopkok utan tydliga receptangivelser. Och då köper jag plötsligt nya ingredienser på måfå! För desperation föder konsumtion och vips har jag beställt ännu ett par löparskor.

Om jag misslyckas med mitt amatörmässiga upplägg så kommer det så klart fler chanser men de är tyvärr inte så många. Jag har nämligen lovat mig själv att klara sub3 innan jag fyller 40 och eftersom mitt personnummer fräckt nog hävdar att det sker redan i januari nästa år så kan det bli en stressig höst. Så det vore nog bäst att klara det direkt den 12:e september. Vi säger så. Att det kommer gå.

Men kort sagt; Kontakt sökes med klok och rutinerad person som händelsevis läser detta och känner att den kan och vill dämpa min ångest, alternativt coacha mig inför nästa försök. En kontaktannons kanske framstår en smula desperat men desperat är vad jag är.

Svar till ”Medioker & ångestfylld man”

PS. Skosponsorer som inte ägnar sig åt alltför noggrann analys av huruvida undertecknad kan boosta deras varumärke eller inte får också gärna höra av sig.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här