Kontraster

Andreas Almgren  

Hej!

Nu var det ett tag sen jag bloggade senast. Fram tills dess hade träningen gått bättre än jag hade kunnat hoppas på och jag siktade på att ta nästa steg i min karriär under inomhussäsongen. Det är dock nästan alltid då som allt skiter sig. Efter att ha genomfört sista intervallen av ett av mina bästa banpass någonsin sprudlade jag av lycka. Några minuter senare, efter ett försök till nedjogg, satt jag med en ispåse på benet och en remiss till magnetröntgen. Huvudet var fyllt med tankar och samtidigt tomt. Livet som löpare kan pendla snabbt mellan toppar och dalar.

Smalbenet ömmade ordentligt och efter några timmar var det ganska plågsamt att vandra i trappor. Dagarna fram till magnetröntgen släpade sig fram och när den till slut genomfördes visade det sig att jag hade ett benmärgsödem på skenbenet, d.v.s. en ganska kraftig överansträngning. Det var inte en oväntad, men inte heller någon välkommen nyhet. Från att ha sprungit fram som en gasell på banan fick jag ta av min skorna, ta på mig en våtväst och långt ifrån graciöst kravla mig fram med vattenlöpning i poolen. Det finns väldigt få fördelar med att vara skadad, men att se pensionärernas fundersamma blickar granska vattenlöpningen är alltid underhållande.

Annars finns det inte mycket att glädjas över under skadeperioden. Bedrövelsen som inträffar vid själva skadetillfället försvinner relativt fort, men det gör även de flesta andra känslorna för mig. Det finns inga höga toppar, och få riktigt låga dalar. Visserligen slår det till ibland och bitterheten tar över för ett tag, men för det mesta kopplas hjärnan bort och allt går på auto-repeat. Det gäller även vardagslivet. Man vaknar, äter, tränar, äter, vilar, tränar, äter och sover. Allting däremellan dämpas på något sätt. Skämt blir inte lika roliga, serier inte lika underhållande, mat inte lika gott o.s.v. Man försöker bara att få tiden att gå för man vill tillbaka till det man älskar mest, nämligen att springa. Alternativträning är fruktansvärt tråkigt, men det hjälper ändå delvis till att döva smärtan som ligger gömd i bakhuvudet. Dessutom vet man att vägen tillbaka till formtoppen är mycket kortare om man sköter sin alternativträning, vilket jag fick uppleva vid Sollentuna GP förra året.

Vägen tillbaka har i.a.f. börjat nu och löpningen ökas gradvis. Jag försöker att ha is i magen och inte stegra för snabbt, men det är svårt när man bara vill ut på vägarna igen. Det är långt till OS och många kilometer, både på land och i vatten, ska avverkas fram tills dess.

Ha det!

Andreas

 Dela på Facebook