Kontrollbehov

Eskil  

Äntligen stod prästen i predikstolen. Prästen är jag, stod är sprang, och predikstolen är motionsspåret (eller skogen snarare, men vi återkommer till det). Under april har jag börjat springa lite igen och so far so good, peppar peppar. Formen är bedrövlig så klart, men skit samma, bara kul att få vara igång igen. Och så otroligt skönt att slippa vässa rullskidspetsar, åka till simhallen eller hålla på med annat krångel varje gång det ska tränas.

Nu krånglas det visserligen en hel del ändå eftersom jag bibehåller mycket alternativ träning och bara kör kortare löprundor ungefär varannan dag. Patrik Sjöberg har väl sagt att ju längre man springer desto dummare är man. Jag skulle vilja vända på det och säga att ju kortare man springer desto tråkigare blir det. När man håller sig till några få kilometer blir det svårare med variationen, det blir lätt samma varv runt kvarteret. Mitt vanliga stråk ut mot Nackareservatet är dessutom smockfullt av folk, det är som drottninggatan under julrushen när varenda kotte ska ut i spenaten. Så jag cyklar hellre bort en bit och provar lite nya slingor. Den senaste veckan har dessa små expeditioner bestått av orientering.

Jag har sagt det förr och med risk för att bli tjatig så säger jag det igen: orientering is the shit! Jag inbillar mig att det är extra bra när man inte har sprungit på över fyra månader är lite ringrostig. Det är mestadels mjukt underlag i skogen och löpning varvas med gång och ståvila när man kollar kartan (vilket i mitt fall är rätt ofta). Noll fokus på fart, längre träningstid på få kilometer, bra för muskler och leder i varierad terräng. Och framförallt: väldigt roligt. Jag känner att jag skulle kunna jobba som marknadsförare på orienteringsförbundet eller nåt.

Ett av dom sällsynta tillfällen när kartan och terrängen överensstämmer och jag vet var jag befinner mig, vilket jag naturligtvis ville föreviga på bild. Vilken kontroll är jag på väg till?

När Friska Nacka-kartan kom förra året tänkte jag att jag bara skulle ta dom kontroller som låg i närheten av där jag brukar röra mig. Men den närhetsradien förlängdes successivt och utan att jag riktigt förstod hur det gick till fann jag mig till slut cyklandes ut till Orminge för att ta dom sista kontrollerna. Samma sak hände i år, fast med ett snabbare förlopp. Jag fick lägga band på mig för att inte slarva med vilodagarna. Det är lite som när man äter ostbågar. Man börjar lite lugnt och värdigt med en i taget medelst två fingrar för att sen sitta och skyffla in hela nävar i munnen som kakmonstret med munchies.

När jag var klar med Friska Nacka dröjde det inte länge innan abstinensen var ett faktum och med fingrarna gula av ostbågssmulor införskaffade jag snabbt Naturpasset som är ett liknande upplägg. Man kan väl säga att mitt lilla kontrollbehov håller på att utvecklas till ett fullskaligt kontrollberoende. Det är så här det börjar. Man får en gratiskarta, sen köper man en, och tids nog stryker man väl omkring nere på plattan och letar efter nån som kan fixa kontroller åt en, som man finansierar med småstölder och häleri. Om jag börjar med geocaching eller pokemon go så får ni gärna styra upp en intervention.

Förutom att leta kontroller har jag för tillfället inga andra ambitioner med min löpning än att hålla mig skadefri. Kanske kommer tävlingslusten tillbaka när restriktionerna lättar och loppen kommer igång igen.

Luriga stolpar att få syn på ibland. Rätt svar på föregående fråga: nr 55. Själva koden bjuder jag inte på, ut och leta själva!

 

 Dela på Facebook