Löparkarantän

Eskil  

I denna svåra tid är det säkert många därute som undrar hur det går med min träning. Här kommer en uppdatering. Jag har stakat på ganska bra genom vintern, slitit ut ett par rullskidor och är inne på par nummer två. Går också från klarhet till klarhet på Skierg, där jag testar mig på 5000 meter med jämna mellanrum. Något annat kvitto på den här träningen har jag inte fått så ni få ta mig på mitt ord här. Tanken var ju annars ett seedningslopp till Vasan men alla såna planer har gått i stöpet; först var det snöbrist och nu i helgen skulle jag ha kört ett lopp i Idre som fick ställas in pga corona. Det var sista chansen. Så kan det gå.

Men jag ska inte klaga. Värre så klart för alla löpare som tränat hårt i vinter för att nu se lopp efter lopp ställa in. Lite den känslan hade jag när jag skadade mig förra året så här dags. Nu är väl inte löpare den grupp som det är mest synd om i den här soppan, om man zoomar ut lite. Men det här är trots allt en blogg om löpning och jag förbehåller mig rätten att låta den fortsätta vara det. Nej, löpare kommer lindrigt undan i dessa dagar. När biografer, konserter, museum, gym och många idrotter stänger ner kan löpare fortfarande bara snöra på sig ett par dojor och sticka ut och springa. Enkelheten i den här sporten och hobbyn är verkligen genial. Har det varit så här tydligt nån gång sen vi lämnade savannen?

Hotet nu är väl ett totalt utegångsförbud som på andra håll i världen. Vad händer då? Nu läste jag i morse att det räknas som lagligt skäl att gå ut i Frankrike om man ska ”ta en kort vända nära bostaden för att rasta ett husdjur eller utöva motion”. Hmm, det låter upplagt för tolkningar. Hur ”kort” och hur ”nära” bostaden? Kanske bäst att skaffa hund för säkerhets skull. En greyhound. Många verkar förbereda sig genom att hamstra toapapper av nån anledning. Skitnödigt. Det man verkligen behöver när myndigheterna kommer och svetsar igen dörren är väl ett löpband? Det kan vara drömläge nu att ge sig in i löpbandsbranschen som jag länge har funderat på att göra, eftersom jag sitter på två kanonidéer. Jag kan lika gärna dela med mig av dom här eftersom jag naturligtvis aldrig kommer att göra slag i saken. Den första är ett löpband av typ konstgräs eller skumgummi (eller sand om det går att lösa) för barfotalöpning. Jag kan ha tagit upp det här tidigare. Den andra idén är ett sladdlöst löpband som inte behöver ström utan istället generar el, typ ett sånt bananformat band som man driver själv. Hur kan det här inte finnas redan? (Eller det kanske det gör, jag är dålig på att googla.) Kan se framför mig hur jag överlever i en post-apokalyptisk värld genom att springa på ett löpband i Mad Max-miljö och ta betalt för att låta folk ladda sina mobiler.

Ett sånt scenario förutsätter dock att jag är i löpbart skick när den dagen kommer. Jag har inte tagit ett löpsteg sen den 19 november och firar alltså fyra månaders löparkarantän idag. I samråd med min naprapat är planen att börja jogga lite försiktigt den 1 april. Med min tur tippar jag att det datumet kommer att sammanfalla med ett allmänt utegångsförbud eller att jag själv ligger däckad i Covid-19, mark my words. 

 

 Dela på Facebook