Äntligen stod prästen… förlåt Eskil, i elitledet. Förväntningarna var höga, det kändes betydligt exklusivare än Lidingöloppets dito, där den enda skillnaden är att man får stå på en gräsplätt lite längre fram och där vilket löst folk som helst släpps in. Men det började med att jag fick bege mig till Östermalms IP och trängas med plebejerna för att få ut min nummerlapp. Jag hade sett framför mig att det skulle vara mer som i postkodlotteriet, att Rickard Sjöberg skulle leverera den till dörren och bränna av en konfettibomb i hallen. Eller att man åtminstone fick hämta ut den på slottet eller operakällaren men nähä, köa som vanligt folk var det som gällde.
På loppdagen, nästa besvikelse. Egna flaskor som kan placeras ut var tvungna att lämnas in senast 9.30. Visst, dom ska ju hinna köras ut till stationerna och visst, jag gillar att vara på plats i god tid men vad ska jag göra där i två och en halv timme sen, köra fyrahundringar? Inte för att jag tycker att det är viktigt att få min egen dryck men jag hade velat testa. Vid vätskestationerna ropades nummer mellan funktionärerna för att räcka ut rätt flaska till rätt löpare men jag är skeptisk till att det momentet klaffar i alla lägen. Vad är ens poängen med att försöka pricka just sin egen lilla flaska från det lilla bordet när det langas en miljard muggar med sportdryck från dom stora borden precis bredvid? Vad blandar folk ihop för brygder egentligen, är det inte nåt skumt med det där? Obligatorisk dopingkontroll på alla som ställer ut egen dryck säger jag.
Men nu ska jag inte gnälla mer. Det var mycket trevligt att byta om och värma upp inne på Stadion, mycket värdigare än boskapsfållorna längre ner för gatan. Nu var det ju så att jag hade bestämt mig för att bara springa halva loppet. Berättade om det här för Tisjö på Långlöparnas kväll och blicken han gav mig var inte nådig. Besvikelse, ja jag skulle nog till och med säga förakt lyste ur ögonen. Men jag har inte laddat om varken fysiskt eller mentalt sen Hannover i slutet på mars och inte fått till nån vettig träning, i alla fall inga pass längre än 15 km. Har dragits med några lättare skavanker och fått dra ner både på volym och kvalitet. Visst kunde jag ha sänkt ambitionen lite och sprungit hela loppet men jag vill inte vara sliten i ytterligare två månader viket förmodligen hade blivit konsekvensen. Man är ju inte M40 längre så att säga. Men jag har trots allt kunnat träna på utan avbrott och med hyggliga insatser på både 5000 och 10000 meter dom senaste veckorna ville jag spänna bågen, och sneglade faktiskt lite mot halvmaraperset från i fjol på 1.12.39.
Det visade sig snart vara allt för optimistiskt sneglat. Första femman på 17.20. Därefter 17.25, 17.50 och 18.20. Inte så snyggt. Efter fyra kilometer blev jag otålig och gick ifrån en liten grupp med bland annat Spring-skribenten Axel Smith. Det resulterade bara i att jag fick springa och ta vind i en dryg mil innan samma grupp blåste om mig vid 15 km utan att jag hade en chans att haka på igen. Där skulle jag väl ha suttit still i båten men det är lätt att vara efterklok. Hade varit värre att fega för mycket, och nu var min egen form lite oklar. Trevligt dock med alla ”Heja Bajen!” som ropades efter mig, och då satte jag ändå aldrig min fot på den södra malmen.
Vid ca 13 km passerar man stadion igen och här var det lockande att kliva av. Så lockande att jag faktiskt bestämde mig för att göra det också; luften hade gått ur mig, jag skulle ändå inte fullfölja hela loppet, vad håller jag ens på med, vad är meningen med livet osv. Men vid Valhallavägen stod det fullt med folk i kurvan och runt hörnet en massa fotografer och helt plötsligt var jag på väg bort mot Djurgården istället. Benen vägrade lyda order eftersom dom, med visst fog skulle jag säga, anser sig stå över hjärnan i kroppens hierarkiska system. Liknande bryttankar vid Sjöhistoriska, stannade till lite men det kändes för dumt. Jag var ju inte supertrött och vad skulle Tisjö säga om han fick reda på att jag bröt redan innan min planerade brytpunkt? Han skulle aldrig mer prata med mig.
Nånstans runt 19 km, när det äntligen börjar bli dags att få skita i alltihop och åka hem och lägga sig så kommer damtäten ikapp mig. Jag tar rygg eftersom det ändå börjar bli dags för mig att spurta i mål och lyckas få till en liten fartökning sista kilometern. Men ett litet dilemma infinner sig också: med damerna följer ju en motorcykelkamera. Är jag på tv? Ska jag behöva bryta Stockholm Marathon inför hela svenska folket? Försöker se om det lyser nån röd lampa, ska det inte göra det om kameran är i sändning? Problemet löste sig självt (som problem ibland gör om man bara ignorerar dom) eftersom jag ändå inte kunde hålla ryggarna fram till halvmarapasseringen. I ”mål” på 1.14.48. Hade hoppats på lite bättre men ingen katastrof.
Jogg of shame tillbaka till Stadion där det så klart var glest med folk. Mat och dryck hade inte ställts fram än men en vänlig själ kilade iväg och hämtade en öl. T-shirt avstod jag ifrån, den hade jag inte förtjänat, och medalj vill jag sällan ha. Det är luftigt nere på Östermalms IP också om man kommer i mål tidigt, i fjol gick jag ju runt där i lugn och ro och moffade i mig av allt jag kom över, ”käka korv och chips, rökte för mycket och sänkte en sju åtta Pripps” som en känd Östermalmspoet skaldade.
Sammanfattningsvis var det väldigt roligt att springa igår, i alla fall den första milen för min del. Kul ny sträckning genom stan, mycket folk ute, härlig stämning och perfekt väder. (Drygt 15000 löpare kommer väl gnälla på värmen men nej, det var inte varmt, det var soligt. Svalare än så här blir det inte i juni.) Det är en ynnest att få springa på avspärrade gator mitt i den kungliga huvudstaden och slippa harva runt på gudsförgätna cykelbanor ute på vishan. Såna tillfällen måste man ta till vara på. Nästa år ska jag ha Stockholm Marathon som huvudfokus och springa hela! Eller vänta, jag kanske ska springa ännu kortare och ta det som ett millopp?
