Marshmallowtestet

Eskil  

Jag har börjat springa lite. Det känns inget vidare. Inte på grund av skadan i låret, det är alla andra delar av kroppen som knorrar. Ringrostig. Dåligt flås. Jag höll igång bra med alternativ träning början av sommaren men till slut tog semesterlättjan över. När motivation och vilja rinner av en så är det inte mycket att göra. Vill inte forcera fram nånting, tar det lite som det kommer nu.

Det här med att avvakta eller börja springa igen efter alla olika besked och prognoser har känts lite som ett vuxet marshmallowtest fast med löpning istället för godis. Visst, du får springa nu om du vill, men om du väntar kommer du att kunna springa mer. Och jag har valt samma taktik som många barn: att distrahera mig med annat för att inte falla för frestelsen. Barnen i testet börjar sjunga, titta åt ett annat håll eller sätter sig på sina händer. Jag har ju fördelen att ha tillgång till andra aktiviteter och leksaker, och den distraktion som helt klart funkar bäst för mig är rullskidor. Jag stakar runt på gamla grejer som jag har ärvt, lånat och fått till skänks och det är nåt med den där monotona rörelsen som jag verkligen gillar, som nästan påminner om att springa. Jag har aldrig upplevt en runners high men att komma in i ett flow på perfekt asfalt med ett par rullskidor under fötterna är nog rätt nära. Har det ett namn? High stake?

En stor nackdel är ju dock att rundorna blir begränsade, flowet blir aldrig långvarigt. Ojämnheter, vägkorsningar, branta backar och tvära svängar ställer till det. Jag är förvisad till samma cykelbanor som jag sprang sönder benet på i vintras och det blir rätt tradigt. Jag trodde att lösningen på det här problemet kunde vara ett par Skikes, alltså offroad-rullskidor. Då skulle jag kunna rulla hemifrån rakt ut i spenaten som jag gör när jag springer. På nätet verkade många som testat inte direkt överförtjusta men det vet man ju hur skidåkare är: riktiga primadonnor när det kommer till glid och rull.

Dessvärre verkar jag själv ha hunnit bli just en sån asfaltsfetischist under min korta karriär som rullskidåkare och att staka ut på grusvägarna var lite av en pärs. Jag fick slita som ett djur för att komma framåt, svettandes och svärandes, segt som sirap var det. Bra träning, visst. Men kämpigt. Och det ser ju inte klokt ut, folk måste tro att man är dum i huvet (och jag säger inte att dom har fel). Men jag ska inte plocka fram sågen riktigt än; jag har fixat en pump och fått upp trycket i däcken så nu tror jag att det ska rulla lite bättre. Ska också undvika alltför löst grus. Och öva upp tekniken. Jag ser fram emot att möta hösten ute i Nackareservatet stakandes, som ett av samtidens alla ufon som tar sig fram i tomtarnas vaktparad medelst märkliga transportmedel. Kan det mynna ut i ett Vasalopp i vinter? Eller en Johaugprestation på löparbanan nästa år? Den som lever får se. Hur som helst är det väl dags att träna sönder sig i en ny idrottsgren nu.

Ett ufo gör entre. Skikes passar bra på landet där man inte möter så mycket folk. Hyfsat hårt underlag rekommenderas (jag åkte inte på gräset).

 Dela på Facebook