Det är en konstig sommar, där kroppen ibland går sin egen väg. Ett alltför högt blodtryck i våras, gjorde att jag la ned löpningen tio dagar. Jag ändrade också kosten helt, slutade med den svarta kolsyrade drycken och allt godis, vilket för de som känner mig känns helt osannolikt. Men det har inte varit svårt när jag väl bestämde mig.
Högt blodtryck kan komma av stress och för hög arbetsbelastning. Så var det för mig. Fick extrem huvudvärk och blodkärl som sprängdes i ögonvitorna. Sprängs blodkärl i skallen så är det lika med hjärnblödning.
Andra kriterier som otränad, överviktig, rökning och hög alkoholkonsumtion stämde liksom inte in på mig.
Doktorn ville sjukskriva mig ett halvår.
Sure!
Hur skulle det då gå med NT i Finspång, Stadsloppet, Magasin Spring, sajten plus lite annat.
Klart jag tog det på allvar och förändrade så mycket jag kunde. Inte minst kosten. Drar också i mig en halv flaska Rå per dag. Det ska sänka blodtrycket. Jag fick en vecka på mig att få ned blodtrycket på egen hand, skapligt stressande. Jag låg på gränsen och var på väg att bli utbränd.
Det gick inte. Jag klarade mig inte undan medicin. Två små tabletter åker ned i magen varje morgon.
Jag känner inga biverkningar av medicinen och blodtrycket är under kontroll. Nästa mål är att bli medicinfri om det går. Har också kollat hjärtat för att se om blodtrycket påverkat den viktigaste muskeln. Ultraljudsundersökningar har jag varit på förut. Då för att med tårar i ögonen se att mina avkommor har det bra därinne i mammans mage.
Nu fick jag se mitt hjärta fara omkring åt alla möjliga håll på skärmen. Sköterskan mätte och fixade och jag fattade inte mycket.
Idag kom brevet där det står att mitt ena förmak är något förstorat. I brevet står också att det är oklart vad det betyder och att jag ska undersökas igen.
Att ha ett stort hjärta är väl bra.
Samtidigt var det fint för kroppen att inte springa på tio dagar. Jag hade inte haft mycket till säsongsvila utan kört på rätt hårt sedan förra sommaren. Nu slutade jag också att följa BG:s personliga träningsprogram. Det kändes sådär. Men det stressade mig när jag inte hann göra de pass som stod i programmet eller försökte trycka in pass när jag egentligen inte hade tid.
Istället tränade jag mer på känsla. Var kroppen okej så körde jag ett hårdare pass och kändes det inte bra så tog jag det lugnare eller till och med struntade i en del pass.
Det var och är en konstig känsla att vara i mitt livs form samtidigt som jag per definition alltså är sjuk. Men att träna ska inte vara farligt. Och tränat har jag gjort. Började med längre pass och har sedan byggt på med intervaller och tröskelpass igen. Känner mig mycket starkare nu.
I torsdags kväll åkte jag till Mjölbyfemman. Ett lopp som jag trodde var ett stadslopp. Det var det inte. Efter starten på Vifolkavallen tornade uppförsbacke efter uppförsbacke upp sig i det tuffa terrängspåret. I den vilda rusningen i starten tappade jag räkningen på hur många löpare jag hade framför mig. Plockade en del löpare och med 500 meter kvar kom jag ifatt en 30 år yngre konkurrent som försökte stänga mig. Kastade mig om till höger, vilket han också gjorde.
Moget tänkte jag och petade till honom lite, innan jag susade förbi. In på stadion så ropade speakern att ettan snart är i mål och nu kommer trean Mikael Grip, Tjalve.
Va! Trea av 500 löpare. Inte illa.
Tiden blev 18.16 på de fem kilometerna, dock var nog sträckan inte riktigt fem kilometer. Men kul att få gå upp på prisscenen och hämta hem Boxholmsostar.
Som jag skrivit tidigare så gäller det att välja sina lopp.
När det gäller Broarna Runts fem kilometer har jag hittills i år noterat 18.30, 18.29 och 18.29. Då har jag både provat att träna stenhårt kvällen innan och att toppa formen, verkar vara skit samma. Två chanser kvar att pressa de tiderna.
Också anmäld till DN Stockholm Halvmaraton 12 september. Det blir spännande.
Coach BG har dragit upp riktlinjerna de närmaste två veckorna. Nu gäller det att behålla trycket – bokstavligen.
