Mission accomplished

0
10

Kände mig helt frisk i fredags och började försöka skapa positiva bilder i huvudet. Åkte ut till Lidingö och hämtade nummerlapp och det var nog bra, för på lördagen ringlade utskriftskön hela vägen från mässan ut till bussen. Skönt att bara kunna strosa direkt upp mot Koltorp i lugn och ro.

Öppnade planenligt. Första milen på 37, 15 km på 56 minuter och jag tror att jag passerade 20 km på lite under 1.17. Nu hade jag satt mig i exakt den position jag hoppats på: att ha drygt 43 minuter till godo på sista milen, som jag alltså sprang på 37 minuter på träning för några veckor sen. Ändå kände jag mig inte direkt kaxig här. Det är ingen promenad i parken som återstår, och benen börjar bli rejält stumma. Det känns som snigelfart långa stunder. Jag vet att jag har råd att falla tillbaka en hel del i tempo men inte hur mycket som helst. Jag stämmer av mot klockan och bedömer mina chanser som bättre och bättre för varje kilometer som går, men det är inte förrän efter Karins backe med ca 2 km kvar som jag börjar känna mig säker. I mål på 1.59 och det känns oerhört skönt att klara mitt mål att gå under två timmar. Egentligen är jag nog mer lättad än glad. 

Kyrkviken. Hyfsat fräsch än så länge.
Grönsta efter 20 km. Det är nu loppet börjar. (Eller slutar för vissa…)
Knät höll hela vägen in i mål. Sluttid: 1:58:58. Tack till alla som hejade på mig!

Jag har gaggat så mycket om det här loppet på förhand så jag ska inte bli långrandig nu. Men jag funderar lite på det här med miltider som jag skrev om innan. Efter 1 km har jag plats 49. Sen tappar jag stadigt i ett ganska jämnt tempo under hela loppet och slutar som 109:a. Lite surt att inte klara topp-100. Omsprungen av 60 personer och jag tror knappt att jag sprang om en enda. Lite tungt mentalt, men jag hade ju på förhand valt positiva mellantider tidigt hellre än att gå starkt på slutet. Frågan är om det hade varit bättre att öppna lite lugnare, första milen på säg 38,5? Den frågan blir nog hängande i  luften; jag utsätter mig aldrig för det här lidandet igen.

Noterbart är också att mitt resultat stärker tesen om att dubbla tiden på Ursvik Extreme motsvarar tiden på Lidingö, det loppet sprang jag ju på 59.30. Och sist men inte minst, hur gick det då för Fred? Han bröt efter två mil men är lika glad för det. En föredömlig inställning till livet som löpare.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här