Mycket snack i liten verkstad

Eskil  

Dom senaste två helgerna har det blivit mer teori än praktik på löpfronten; olika kurser i ledarskap och löpcoachning hör och häpna. Det handlar egentligen mest om att jag ska bli bättre på att coacha mig själv. Ett tag lekte jag faktiskt med tanken på att skaffa mig en coach men när jag kollade runt lite kom jag fram till att det nog är både enklare och billigare att bara lära mig lite mer själv. ”Ge en man en fisk och han har mat för dagen, lär honom att fiska och han har mat för livet.” Eller nåt. Sen är det väl bättre att fiska mycket än att gå fiskekurser, men det ena utesluter ju inte det andra. Vi får väl se vart det leder i framtiden. Nu i vår ska jag i alla fall vara en av ledarna i Runacademys nya löpargrupp i Nacka. Den börjar på måndag och kommer att hålla till vid Hellasgården.

Vill du springa med oss är det bara att gå in på runacademy.se och anmäla dig.

Vistelsen i människobyn höll på att göra mig sjuk, bokstavligt talat. Instängd i trånga föreläsningssalar med en massa främmande människor och deras baciller. Inte bra för mig. Är så tacksam för att jag inte jobbar på ett kontor. Övervägde att vila helt från löpningen men jag har en historiskt fin runstreak på gång nu (sen i julas) så jag valde 5 km lätt jogg under tre dagar istället. Dumt kanske, men det verkar som att jag klarade mig. Däremot fick jag inte ihop kvoten riktigt, trots lätt vecka på schemat. Hade hoppats att benen skulle mjukna upp lite av den lilla vilan men dom känns lika ömma som vanligt. Jag skulle verkligen behöva en massage. Kan man dra på sig kronisk träningsvärk på nåt sätt? 

Inte lär det bli bättre den närmaste tiden heller, för nu ska jag försöka dunka på med en riktig mördarvecka. Efter den lovar jag att släppa min anala fixering vid volym och börja fokusera mer på fart istället. Tyvärr håller en smärre skokris på att blossa upp här hemma eftersom båda mina asfaltskor är på väg att falla isär samtidigt. Trist, men också lite tillfredställande att springa i skor tills dom upplöses i molekyler. Mördarveckor, slitna skor och en vinter med nästan enbart asfaltslöpning. Kanske inte jättekonstigt att benen gnäller.

Min akilleshäl. Här går alla mina skor sönder. Är det vanligt? Betyder det att jag överpronerar? Här krävs vidareutbildning…

 

 Dela på Facebook