När det lätta blir svårt

Anders Kleist  

Sommaren börjar gå mot sitt slut och då är det självklart dags för en av årets riktiga höjdpunkter, fjällmaratonvecken. Förra året körde jag tre race och blev extremt trött efteråt. Detta år tänkte jag nöja mig med två lopp och inte bli så trött. Men ack vad fel man kan ha det där.

Efter en sommar fylld av hård träning där det fanns veckor med en bit över 20mil med endast löpning på småstig satsade jag på att ladda upp helgen innan fjällmaran med att vara och besöka bekanta och samtidigt semestra i Halland. Det var trevligt, men dessvärre drog jag på mig lite magproblem där som skulle skapa problem hela veckan. Men om mitt problem var stort fick nog min fru än större problem då lill-knatten blev sjuk och senare i veckan lyckades smitta både stor-knatten och henne själv. Vad är en vertikal kilometer och en fjällmara mot att ta hand om två sjuka barn och dessutom själv vara sjuk. Inte mycket helt klart, men nog med dags att återgå till fjällmaraveckan.

Tisdagen var mitt första lopp, en vertikal kilometer uppför Åreskuten. Hade sett fram mot detta då det verkligen inte gick bra förra året och detta år tydde mina träningstider på att jag skulle kunna springer betydligt snabbare. Laddade upp med att åka bil, tåg, flyg och sedan ett par bilresor till. Dessutom lyckades jag få i mig hela sex stycken makaroner till lunch innan min mage inte ville ha fler. Joggade lite innan loppet och kändes verkligen inte bra. När starten gick var det tungt, lyckades i alla fall få en lucka i de mer lättlöpta partierna. När vi sedan sprang in i djävulens brant med lera från jordens helvete, den som leder upp till hummeln med andra ord. Blev jag stum, sedan var jag inte ens nära att bli pigg. Gick typ resten och allt var skit. Kom visst trea, men det spelade ingen roll. Detta var en av de insatserna som var längst under min kapacitet jag gjort. Dock sprang ettan och tvåan bra sägs det.

Det fanns tid för lite fiske också, men Ottsjön innehåller inga fiskar.

Det fanns tid för lite fiske också, men Ottsjön innehåller inga fiskar.

Nu återstod det ett antal dagar att piggna till på. Magen skulle bli bättre och benen därmed bättre. Ägnade mig åt att äta ris och jogga lite dessa dagar. Magen ville dock inte bli bättre, utan den fortsatte bråka. Ont efter varje måltid och ett skönt illamående. Inte alls optimalt, men när lördagen väl kom var det inte så mycket att göra något åt utan det handlade bara om att försöka bortse från det och göra ett bra lopp. Började med att äta en hel polarkaka till frukost med marmelad på. Proppmätt packade jag ihop mina grejer och fick skjuts till starten av min coach och tillika pappa. Värmde upp och benen kändes som de var av betong. Magen smärtade så fort jag sprang lite snabbare och livet kändes som ett helvete. Ska jag få ge mig denna dag var en tanke som dök upp, en tanke som veckan innan kändes lika avlägsen som att jag skulle kunna ha en tid över 3,20h. Andre Jonsson som på förhand fick anses som min farligaste motståndare hade sagt i radion dagen innan att han skulle springa ifatt mig utför den första backen.

Dagens frukost/lunch/kvällsmat, onsdag torsdag och fredag.

Dagens frukost/lunch/kvällsmat, onsdag torsdag och fredag.

Jag ville definitivt inte ge Andre chansen att göra det. Ville gå hårt till Ottfjället. Benen svarade inte alls men gick så hårt jag kunde. Kom upp på krönet tog en gel och direkt vände sig magen och den bastanta mackan från frukosten smakade fint. Inte helt optimalt, men insåg att dagens lopp skulle ske på mina fettreserver. Men inte mycket att tänka på det, utan jag satte högsta fart utför Ottfjället. Tänkte att om Andre ska ifatt mig ska han springa snabbt. Nere vid botten var han nästan ifatt, men det saknades några sekunder. Jag tog en halv dl sportdryck, fick det magonda från helvetet. Men i ledning får man tugga på ändå. Sprang på i sakta mak uppför Hållfjället, såg på toppen att André nog var ett par minuter efter.

Vyerna var visst fina ser man efteråt, iår ignorerade jag dte helt och brydde mig bara om närmaste metern framför mig.

Vyerna var visst fina ser man efteråt, i år ignorerade jag det helt och brydde mig bara om närmaste metern framför mig. Foto www.fjallmaraton.se

Ner från Hållfjället gjorde magen inte bara ont utan det var ungefär som det värsta hållet jag upplevt uppblandat med en smärta som skulle kunna härledas till ett knivhugg. Detta gjorde att det gick rätt sakta hela vägen till Ottsjö. Andre var dock inte snabbare och dessutom tyckte jag mig höra något rykte att han började bli trött. Stapplade uppför backen till stationen tog inget att äta eller dricka och tänkte ”nu är det 10km till Vällistetoppen hur jävla jobbigt kan det vara”. Tog kilometer för kilometer, steg för steg. Bara väntade att någon skulle komma ifatt mig. Sprang långsammare än jag normalt gjort på ett långpass i samma skede. Lidandet i detta läge är så stort att det inte går att beskriva i ord. Tanken var så fort någon kommer ifatt mig bryter jag. Kollade bakåt hela tiden, längtade efter att få se Andrés skägg så skiten kunde ta slut. Dock hände något när jag kom upp på Skalknippen, magvärken försvann. Dock var jag trött, helt förstörd, men chansade direkt tog en gel. Det funkade! Lyckades därmed ta mig samman och springa (lufsa) upp på Välliste. Dock mindes jag fel, toppen var vid typ 39km. Svor över detta, men för varje steg var lidande närmre att ta slut. På toppen var det ingen som såg någon bakom och då började jag känna att det kanske kan hålla trots allt. Fick i detta moment lite glädje i kroppen.

Kom nerför nerförsbacken mot målet och benen bara dog, kunde inte lyfta låren längre, det var 3km av stig med 2dm lera på. Försökte springa, men det gick inte, lufsade fram försökte men det fanns inget. Jobbade jobbade jobbade. Men allt var jobbigt, allt var dimmigt. Ropade åt folk att flytta på sig, orkade inte runda dem, orkade egentligen inte med dem alls. Någon kanske blev arg, jag var för trött att bry mig. Ville inte mer, leva alltså. Med en kilometer kvar hör jag något jubel bakom mig, tänker att nu kommer dem. Kan ju tappat hur mycket tid som helst här. Tog en gel böjde ner huvudet och sprang, ljuset närmade sig och det betyder jag är nära målet. Sprang bara ville i mål. Vågade inte stanna vid kranskullan utifall jag skulle bli stående där. Såg snitseln vid målet. Tog mig dit sedan var det tomt. Det var över. Jag var fortfarande den obesegrade mästaren.

En målgång med klass. Obesegrad på fjället.

En målgång med klass. Obesegrad på fjället.

Kunde inte göra något utan bara låg där, hörde folk runt mig men brydde mig inte vad de ville. Började gråta av någon anledning och bara låg där en bra stund. Efter en stund började jag dock fatta att folk ville kontakta mig och undrade om jag ville ha något. Vet inte vad jag sa, brydde mig inte, loppet var över.

Till slut vaknade jag och efter loppet kändes magen ok. Njöt av stämningen och badade badtunna, åt mat, godis kakor osv. Bara njöt när jag gled omkring där på målområdet. Var så glad inombords att jag hade kunnat hantera den, smärtan alltså. Att tiden inte alls var det jag kan göra spelade ingen roll. Att jag egentligen ville sätta en grym tid som inte junis kan slå nästa år sket jag i. jag hade klarat av att hantera smärtan och problemen under loppet allt annat kunde kvitta.

Vill tacka min familj för att de överlevde veckan utan mig, vill tacka Patrik och hans gäng för grymt sällskap och arrangemang hela veckan, vill tacka min far för att bra support och sällskap, mina sponsorer för bra grejer, mina fans för att jag alltid har så underbar support på tävlingarna. Å självklart vill jag också tacka min fjällmaracoach. Passar på och be om ursäkt till kvartsmaralöparna på slutet om någon tyckte jag var lite för arrogant.

Förcykelrenen Johan Lantz glider fram. Om han använder sin hjärna tror jag att han vinner fjällmaran nästa år.

Starten med förcykelrenen Johan Lantz glider fram. Om han använder sin hjärna tror jag att han vinner fjällmaran nästa år.

Just nu känns det som jag är nöjd att vara obesegrad fjällmaramästare.

 Dela på Facebook