Mycket kan sägas om Östersund – staden jag valt att leva mitt liv i – men inte att klimatet i november är särskilt angenämt. Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det gäller för majoriteten av den geografiska ytan av Sverige men jag vill hävda att Östersund och Jämtland åtminstone sitter bekvämt i toppskiktet på någon slags lista över klimatelände för november månad. Vi har många andra fina månader! Eller i alla fall några. Sommaren är väl oftast sisådär men vintern är bra! Det ska man ge den. Och sensommaren-hösten. Även om den på grund av den där sommaren ofta infaller lite tidigare än man skulle kunnat önska sig.
Hur som helst! De där inte så angenäma miljömässiga förutsättningarna brukar drabba min löpning lika säkert som att isarna så småningom brister några månader senare. För även om jag tidigare skrivit om att jävliga förutsättningar är kul i efterhand så gäller det hellre tävling än träning. Jag kan ta ett regn och jag kan ta minusgrader men den där förbaskade blåsten?!
Nu är det väl visserligen inte bara vädret. Det är allmänt livspusslande med aktiviteter för barnen, ständigt återkommande tung börda på jobbet, underhåll av hus och kanske framför allt – mer än vädret – motivationsbrist. För hur kul är det egentligen att sikta på en tävlingssäsong som ligger ett halvår bort eller kanske mer? Undertecknad skriver i alla under. På det. Så i november brukar det inte bli så mycket löpt och det spiller gärna över även på de intilliggande månaderna. Man kan kalla det säsongsvila eller uppbyggnadsperiod, men oavsett vilket leder det till att jag allt som oftast får börja om på nästintill noll när väl träningspeppen kommer krypande. Men inte i år!
Nu ska jag inte påstå att november går i träningsiverns tecken, jag har tydligt dragit ner. Men helt dött är det inte trots mörker och eländigt väder. Och jag fick avsluta säsongen bra med en – hör och coronahäpna – tävling och dessutom sätta personligt rekord. (Vi var inte många på startlinjen i halvmaratonklassen på Vattudalsmaran, i minusgrader och fläckvis ishalka, men vad gör väl det i efterhand när jag fick kapa mitt pers med nästan fyra minuter till 1:26:34?!) Men framför allt; peppen finns där! För nästa år ska det nämligen ske.
Sen jag gjorde min första löptävling har jag drömt om att kunna slå min pappas tid på 3:08 från hans enda maratonlopp i Hamburg 1986. Jag har i en svag stund även lagt till att jag avsett göra det innan jag fyller 40 och eftersom jag fyller 39 nu i januari så är det 2021 det ska ske. För att det inte ska råda någon tvekan har jag dessutom tänkt att jag ska gå under tre timmar.
Så nu bidar jag min tid och laddar med onyttigheter och vila, eldar ris och renoverar trasiga avlopp. Men jag läser också Spring, lyssnar på löparpoddar och smyger ut på ett par-tre rundor i veckan för att inte tappa allt. Och sen! Då jäklar. Får vi hoppas att skadefriheten håller i sig. Och att vårljuset gör sitt och att livspusslet inte har för många bitar. Och att jag kan öka träningsdosen rejält. Och jag kan lära mig det där med energiplaner. Och kanske hitta nån slags träningsprogram. Och…
