Jaha, dags att summera året som gått. Personligen gillar jag den här tiden på året när tidningarna fylls av årskrönikor och listor från det gångna året för allt sånt hoppar jag bara över och det besparar mig en massa tid vid frukostbordet. Tid som jag istället kan ägna åt att gå igenom mitt eget år, så om du känner likadant som jag inför årsredovisningar: grattis, du kan sluta läsa nu!
För första gången lyckades jag snitta över en mil löpning om dan och landade på rekordhöga 388 mil. Det är en ökning med 47 mil från i fjol, alltså nästan en mil i veckan. Det har inte varit så mycket en medveten strävan utan mer en konsekvens av ett skadefritt år med få sjukdagar. Vilket i sin tur har gjort att jag persat på distanserna från 5000 m och uppåt. Sambandet mellan träningsvolym och prestation är svårt att snacka bort, även om kolfiberskorna gör sitt bästa för att försöka.
Glädjande så klart med ett bra år, men det är viktigt att kunna fokusera på det negativa här i tillvaron. Det är egentligen bara två lopp som jag är riktigt nöjd med: en mil (32.36) och en halvmara (1.12.39) från april. Sen dess har det gått utför, möjligtvis med undantag för 5000 m (15.46) i juli.
Hade traditionsenligt en sämre träningsperiod under sommaren och levererade ingenting av värde i höstas, trots att jag tävlade en hel del. Eller på grund av att jag tävlade en hel del kanske. Det har varit alla möjliga olika distanser under året men framförallt millopp, närmare bestämt tio stycken. Snittiden hamnar strax under 34 minuter och jag hade nog velat att det snittet låg närmare 33 för att känna att jag tagit ett kliv framåt, nu känns det mer som en one hit wonder i våras. Jag hade säkert tjänat på att skippa nåt oinspirerat lopp och träna istället, men nu råkar jag gilla att tävla.
En sak på minuskontot är alla fjärdeplatser som jag har hamnat på. Det är en Sven Nylander-mentalitet som jag måste göra nåt åt under 2023. Ofta har det skett på nåt av dom två sämsta sätten också: antingen nedspurtad på upploppet eller avhängd direkt från start för att sen få springa i ett ingenmansland resten av loppet. Då föredrar jag faktiskt det förstnämnda; om man ändå springer ensam så kan man lika gärna bara träna istället.
Jag låg ju under hösten i stand by-läge för ett maraton också. Väntade in rätt förutsättningar när det gäller väder och form och hoppades att jag skulle ”ha dagen” för att använda ett av årets nyord. Det rann ut i sanden och kanske var det tur det. Målet var att klara SM-kvalgränsen till Stockholm Marathon (2.39) som jag alltså missade med tre sekunder i våras. Nu verkar det som att den gränsen är sänkt, eller höjd eller hur det nu blir, ändrad till 2.37. Först blev jag irriterad när jag såg det, vadå ska jag behöva springa ännu snabbare nu?
Men efter att ha funderat lite så börjar jag gilla den ändringen. Det har känts larvigt att springa ett helt maratonlopp bara för att putsa tre sekunder och 2.39 är ju hur som helst bara en tid som känns helt dragen ur röven, den borde ha varit 2.40 som är en estetiskt sett mer tilltalande tid. Men det som framför allt glädjer mig är att jag nu undvek ett tänkbart scenario där jag med nöd och näppe lyckades kravla mig i mål på 2.38.59 i till exempel Bålsta i höstas för att sen få se kvalgränsen sänkt (eller höjd eller hur det nu blir) mitt framför näsan på mig. Som att jaga regnbågen (eller en OS-plats). Jag hade blivit tokig. Folk har blivit rättshaverister för mindre.
Nej, 2.37 är ett tidsmål som jag går igång på. Det känns roligare att kapa två minuter än tre sekunder. Där har vi alltså målsättningen för 2023. Det och att undvika fjärdeplatser.
