Eksjö Stadslopp blev en på många vis trevlig upplevelse, men jag tvingades göra något jag aldrig gjort under ett lopp förut.
Tio kilometer stadslopp i Småland en fredagskväll i perfekt temperatur och nästan vindstilla. Klart jag blir sugen på mitt pers från Hässelbyloppet förra hösten. 37.35.
Målet är att springa 3.45/km så länge det bara går. Det viktigaste för mig är att inte öppna på 3.30.
En något knixig start på ett stort gräsfält, mellan några träd och in på en grusstig innan det blir asfalt och riktig stadslöpning. Inte ramla, inte ramla, ett mantra som far genom skallen innan allt blir lite mer stabilt runt omkring.
Första kilometern på 3.40. Andra kilometern på 3.39 och jag börjar bli lite orolig. Går det inte för snabbt?
Strax efter två kilometer märker jag att jag plockar mark på Cecilia Kleist. Något som förstås sporrar, eftersom jag aldrig varit före henne i mål i någon tävling någonsin. Några hundra meter senare går hon och bryter sedan loppet. Synd, det räknas liksom inte.
Fem kilometer passerar jag på 18.45. En närmast perfekt öppning om jag tänker mig att göra 37.30 och kanske lite snabbare ändå med en spurt.
Vid 5,5 kilometer börjar det trycka på rätt skapligt i de ädlare delarna och jag får dessutom någon form av håll. Jag måste bara pinka. Det går inte. Det är folk överallt. Vid sju kilometer hittar jag äntligen en skapligt undanskymd plats, vid en buske i ett villasamhälle. Ett visst jubel och fnitter hörs dock från några balkonger.
Jag bjuder på det. Måste man så måste man.
Stoppet tar nog 30 sekunder och kilometern går på 4.10. Känns förstås inget bra. Jag vet att andra löpare har tvingats göra betydligt värre saker under ett lopp, men för mig är det första gången.
In i centrum och målrakan. Då hör jag hur folk ropar heja Andreas!
Det kan väl inte vara unge herr Weckfors som tror att han ska komma före mig i mål. Jo, jag ser en röd Nocout-dräkt glida upp bredvid mig och han är nog lite före ett tag innan jag tar i från botten av registret och klämmer mig före i mål med några centimeter. Tiden 38.41 känns som en besvikelse.
Placeringen blir 31 och framför mig i resultatlistan har jag ingen jämnårig eller äldre löpare. Att spurtslå 18 år yngre Weckfors är inte heller fel.
Sammantaget känns formen bra för att springa snabbt på 5 000 meter, men på den dubbla sträckan orkar jag inte riktigt hålla farten. Har precis anmält mig till mitt första Svenska mästerskap. Tycker det är dags så här halvvägs in i livet. M 45 i SM-milen den 15 juni.
Jämförelsen hackar förstås. Men vilken jäkla amatör man är. Jag orkade inte hålla 3.45-tempo i tio kilometer. Vinnaren av Comrades Marathon snittade 3.36 min/km i 89 kilometer.
Huva!
8.30 in i klippet kan ni se den stenhårda upploppsstriden mellan Grip och Weckfors:
