På söndag smäller det!

Nyheter  

På söndag klockan 09:50 går startskottet. Frank Sinatra kommer att dåna ur högtalarna och uppåt 50.000 kolhydratladdade löpare kommer att välla fram över Verrazano Bridge i New York. Jag har fått min startplats. Längst fram.

Verrazano Bridge. Starten!

Verrazano-Narrows Bridge från Staten Island över till Brooklyn. Starten!

Tävlingsnerverna börjar göra sig gällande. Hur är formen egentligen? Har jag gjort jobbet? Hur känns knäet? Har jag en förkylning på gång? De obligatoriska stingen av tvivel. Jag brukar alltid känna mig kass några dagar före viktiga lopp. Det ingår. Timmarna före loppet är inte att tala om. Är jag riktigt taggad har jag till och med svårt att fästa säkerhetsnålarna till nummerlappen på grund av att händerna skakar. Först under uppvärmningen infinner sig lugnet och väl på startlinjen njuter jag i fulla drag av vad som komma skall.

Kommer jag att klara mitt mål Sub-2:30 i New York maraton på söndag? Vad talar för respektive emot?

Jag ska  försöka sortera de tankar som huller om buller avlöser varandra så här dagarna före bataljen.

VAD SKULLE KUNNA STOPPA MIG?

Jo…

1. För högt ställda mål. Är jag bra nog? Jag har 2:33:13 som personligt rekord. Kan jag kapa mer är 3 minuter med 7 veckors extra träning? Är det verkligen rimligt att jag ska kunna förmå mig öka snittfarten med 5 sekunder per km? Jag tror det kan gå men det blir sannerligen ingen walk-in-the-park. Central Park alltså.

2. En ilsken förkylning som antingen jag själv fiskar upp på jobbet eller som Isak tar med sig hem från dagis. Distriktsläkeriet är onekligen ett riskyrke när det gäller utsatthet för virala luftvägsinfektioner. Det är i sanning en utmaning att försöka kombinera att på jobbet träffa slemhostiga, snoriga och halsflussiga människor med att efteråt leka elitidrottare med immunförsvarsnedbrytande långpass och tävlingar. Likaså får man lite kamikazekänsla när man rusar in på dagis bland huvudlöss, vattkoppor och vinterkräksjuka och sliter med sig sonen så snabbt man bara kan innan mikroberna fått fäste. Banzai! Så här sent på hösten och likaså tidigt på våren duggar snuvorna tätt och det är särskilt svårt att parera in tävlingar. Spriten kommer att således att fortsätta flöda under veckan. Handspriten alltså.

OBS! För utvärtes bruk!

Obs! Bilden är arrangerad. ;)

3. Knäet eller någon oväntad krämpa. Kroppen känns förvisso tipptopp och nu är det ju mestadels vila fram till start. Men men, man vet aldrig.

4. Löparmage. Tyvärr har jag som många löparbröder- och systrar en opålitlig tarm. Så är det. I synnerhet under långa lopp har jag tidigare drabbats av magkramper som bromsat upp. Ibland rejält. Under Dubai Marathon i januari tvangs jag halvvägs kasta mig in i en bajamaja. Det råkade vara en dam-bajamaja och man är noga med sånt i Dubai. Jag, däremot, kände mig inte alls noga med sånt just i det ögonblicket. Jag blev lyckligtvis varken ertappad, infångad (vem skulle hinna ikapp!?) eller diskad för förseelsen men hemlighusbesök under lopp stjäl onekligen både tid och kraft. Till viss del har jag lärt mig hantera min mage, med försiktigt födointag och rätt rutiner.

5. Forces majeures. Cyklon, jordbävning, UFO-angrepp. Okej, då bryter jag väl loppet. Eller… nä förresten. Bring it on!!

Cyklon

MEN, VAD TALAR FÖR?

Ja, vad indikerar att jag på söndag, före klockan 12.20 PM i Central Park, i triumf sträcker armarna i vädret?

1. Just Vädret. Prognoserna är utmärkta. Ca 15 grader, moln och kanske en gnutta regn. Det ser ut som det ska blåsa lite grand men nog åt rätt håll, dvs sydlig vind. Då får vi medvind i tre mil!

2. Formen. Sällan har jag haft mindre anledning till oro. Träningen har gått som på räls de senaste veckorna och jag har fått till alla de planerade tuffa träningspassen. Se längst ner.

3. Självförtroendet. De senaste helgerna har krönts av segrar. En SM-guldmedalj (Veteranklass M35) i terränglöpning 8km i lördags utgör ett ytterst konkret kvitto på att formen är bra. Sen har jag fortfarande en ego-boost från uppmärksamheten i samband med segern i Helsingborg Marathon och naturligtvis från (4) nedan.

Seger Terräng-VSM i Uddevalla. Bra för självförtroendet.

Seger Terräng-VSM i Uddevalla. Träningen har gett utdelning!

4. Stödet! Jag är lyckligt lottad med fantastiskt stöd från alla håll. Jag har support från klubbkompisarna och magnifike coach Arne Mårtensson i Björnstorps IF och från Daniel Ekman och hans eminenta Löpare i Lund, däribland kompromisslöse Johan Larsson. Sen har jag ypperlig support i släkt och familj som stöttar i vått och torrt och såklart från alla er bloggläsare! Jag får dagligen peppande, glada och uppmuntrande samtal, meddelanden och tillrop!

Det kan gå och jag kommer inte att vika ner mig i första taget! Vi ses och hörs på andra sidan!

Nu springer vi! /Orre

Japp, guld ger självförtroende!

Guld ger självförtroende!

PS)

Så här har träningen sett ut senaste två veckorna. 15 mil resp. 8 mils löpning:

12/10 FM 10km EM 10km

13/10 10km snabbdistans @ 3.20.

14/10 FM 10km EM 10km

15/10 FM 60min crosstrainer EM Intervaller med Ekmans löpare 8×3 min.

16/10 Långpass 30km

17/10 FM 12km

18/10 FM Tävling 8km Hbg terränglopp EM 13km

———-

19/10 VILA

20/10 20km löpband, varav 10km backe.

21/10 FM 10km EM Orres 16-km tempo: 6km tempo (3.28) + 10.000 bana, alternerande snabb/medelsnabb km (3.16/3.33)

22/10 VILA

23/10 10km

24/10 Terräng-SM Uddevalla. Seger M35 8000m.

25/10 30min crosstrainer

———

26/10 VILA

27/10 EM 8km lugn jogg

28/10 (imorgon) planeras sista kvalitetspasset: 5km i tävlingsfart…

29/10 planeras crosstrainer

30/10 planeras vila

31/10 planeras 6km lugn jogg.

1/11 planeras 42.195m @ 3.33-tempo, sluttid 2:29 i NYCM.

(DS

 

 

 Dela på Facebook