Portugal väntar

Andreas Almgren  

Tjena!

Senast jag skrev så hade jag under ett par veckor haft lite problem med en irriterad sena i foten/underbenet. Alternativträning och intensiva behandlingar stod på programmet och nu är jag, efter två veckor med stegrande träning, i princip tillbaka i full löpträning. Därför tänkte jag redogöra lite vad som har hänt under de senaste veckorna och vad som kommer att hända de kommande veckorna.

Själva irritationen i senan uppstod kort och gott p.g.a. en snedbelastning som hade orsakats av ett par låsningar i ryggen. Dessa låsningar gjorde att fotisättningen blev fel och senan fick ansträngas alldeles för mycket. Med hjälp av flertalet kiropraktorbehandlingar lyckades jag räta ut min låsta rygg och därmed återfå mitt normala löpsteg. Dessutom sattes jag på el-behandling för att senan skulle få lite extra hjälp att läka och efter ca en vecka av dessa behandlingar var jag redo att köra igång igen. Stegvis ökades mängden och kvalitetspass introducerades. Denna period har jag verkligen extremt blandade känslor för. Att få ta det första löpstegen efter ett uppehåll är bland det bästa som finns, en frihetskänsla utöver det vanliga. Dock försvinner euforin ganska snabbt och huvudet fylls direkt av tvivel. Varje steg man tar granskas och man letar konstant efter symptom i skadeområdet. ”Kände jag något i foten nu”. ”Ökade jag fem minuter för mycket den här distansen”. ”Började jag springa en dag för tidigt”. För mig finns det få saker som är värre än att vara skadad, men en av dessa är att få ett bakslag. Att ställa in sig på att få springa igen men sedan få gå tillbaka till cross trainern på fulltid är som att få ett knytnävsslag i ansiktet. Dessa tvivlande tankar försvinner allt eftersom, men de sitter i väldigt länge. Dessutom brukar alternativpassen bli tuffare för mig under övergången. När jag är skadad lyckas jag stänga av skallen ganska bra och beta av mina två pass om dagen. Under övergångsperioden har man återigen fått smak för löpningen och då smakar alternativträningen väldigt bittert. Dock vet jag att dessa pass är nödvändiga för att förbereda sig inför löpningen optimalt. Det är helt enkelt bara att hoppa i poolen och trampa lite vatten, men glädjen att få springa igen övervinner det mesta. Att få vara ensam i ett elljusspår med en mörk skog runt sig, och bara få höra skorna i gruset och sin egen andning är terapi för själen.

Under veckan har jag nu i.a.f. kommit igång med kvalitetsträningen och som den banlöpare man är så är det ju farten man har längtat efter. Tre gånger har jag fått dra på lite extra denna vecka. Det första passet bestod av ett större antal 300-ingar med 100m joggvila, det andra bestod av långintervaller med en längd på 3-4min i kombination med styrketräning och det tredje var en 30min tröskel i ca 3:15-fart. Alla pass sprangs på grus. Den vanliga känslan när man kommer tillbaka från en period av alternativträning brukar vara att andningen känns hur bra som helst, medan benen känns stabbiga och att löpkänslan till stor del har försvunnit. Trots denna känsla så har ändå passen gått relativt bra och med löpträning i någon vecka till så är jag nog tillbaka ordentligt. Bra träning ska det inte bli ont om heller. Imorgon (lördag den 14/11) åker jag och fyra andra landslagslöpare till Monte Gordo i Portugal för ett träningsläger i två veckor. Det är väldigt kul och inspirerande att komma iväg på läger med andra duktiga löpare och förhoppningsvis kan vi pusha varandra till bra resultat i framtiden. Jag kommer under lägrets gång uppdatera bloggen om gängets framfart i Sydeuropa.

Ha det!

 

 Dela på Facebook