Premiärmilen

0
98

Jag hade tänkt att årets tävlingsdebut (utomhus) skulle bli Premiärmilen nu på lördag. Tydligen kunde jag inte vänta tills dess så igår söndag sprang jag Varvetmilen i Örebro. Det passade bra eftersom det på lördagen var en annan tävling i samma stad, men i en annan sport, nämligen bordshockey. Och nu vill jag inte höra nån som säger ”det är väl ingen sport” för det är det visst! En otroligt rolig sport dessutom som kräver taktik, nerver, fingerfärdighet, bollkänsla, tålamod och psyke. Det är som schack i 200 km/h.

Tyvärr är jag ännu sämre på bordshockey än på löpning och jag slutade på plats 29 av 43 i Närke Table Hockey Cup.

Jag tänker ibland att jag ska göra ett ryck med bordshockeyn, stå och träna centerfinter hemma vid köksbordet så att jag kan hävda mig lite bättre på tävlingar. Men det blir aldrig av. Det är för tråkigt och det känns inte som att jag blir bättre. Jag är dålig på det där med att nöta moment tills dom sitter, tricks och finter och vad man nu kan öva på inom andra sporter. Det är det som är så härligt med löpning: det är bara att springa. Det är ingen pollett som måste trilla ner, bara tid som ska läggas ner på att flytta ett ben i taget framåt.

Min främsta styrka som bordshockeyspelare är min kondition, vilket dessvärre är den egenskap man har minst nytta av.

Och det har jag ju gjort, lagt tid på att springa. Därför var jag så nyfiken på att se hur jag skulle prestera på en mil. Jag kunde på förhand tänka mig alla scenarier mellan pers och praktfiasko. Det som talade för det förstnämnda var väl att jag har tränat på kontinuerligt i tre månader, snittat runt två mil om dan och känt mig stark i ”motorn”. Det som pekade mot en sämre prestation var kanske att jag sprungit för mycket och inte var i tävlingsform. Lite enligt planen; det är ju inte nu jag ska vara i form.

Jag har ju skrivit om mina ben tidigare, att dom har känts oroväckande slitna. Förra veckan blev det bättre i vänster lår medan det högra försämrades. Oförändrat läge genomsnittligt sett alltså, men i torsdags besökte jag ändå en naprapat(högskoleelev) för att kolla läget. Han sa att det rörde sig om en överansträngning i muskeln och att jag kunde fortsätta springa så länge det inte blev värre. Körde några korta lugna pass i skogen och prövade fyra tusingar på bana i 3.10-fart: kändes okej förutom att jag blev lite stel efter varje vila. 

Ovisst inför loppet alltså. När starten gick kände jag ingen direkt smärta i benet. Försökte få en bra rygg men fick redan innan en kilometer släppa tre snabbare löpare som höll en högre nivå. Hamnade i ett ingenmansland och låg och kämpade själv i vinden. Sakta men säkert ökade smärtan i högerbenet samtidigt som farten sjönk. Efter drygt halva loppet slutade kroppen plötsligt att springa. Den tog ett eget initiativ kan man säga. Medan hjärnan körde på med sitt vanliga ”häng i nu”, ”tänk på hållningen” och ”snart bara fyra kilometer kvar” så gjorde benen det enda rätta och bröt loppet åt mig. Gick haltande tillbaka till målområdet och det var först då jag kände hur ont det gjorde. Ridå.

Passerade fem km på 16.42. Hade jag sprungit det andra varvet lika snabbt så hade jag persat, men benet sa ifrån. Törs nog påstå att jag har ner mot 33 min i kroppen.

Min första DNF är ett faktum och just det rör mig inte i ryggen; det hade varit totalt meningslöst att kämpa sig runt ett varv till på ett sånt här lopp. Desto värre är konsekvenserna för ”Operation Evy Palm” som nu har åkt på sitt första riktiga bakslag. Det känns som att jag står inför en avgrund och kan vara på väg ner i ett skademörker som jag hittills har varit förskonad från. 

Borde jag ha dragit i handbromsen tidigare? Förbannar jag mig själv för att ha tränat för mycket? Nja, jag är faktiskt inte hård mot mig själv. Det är alltid lätt att vara efterklok och jag tycker verkligen att jag har försökt att lyssna på kroppen. Problemet är att jag inte förstår vad den säger alla gånger. Det är ingen hälsoresa jag är ute på. Jag springer inte för att hålla vikten eller få frisk luft och rensa tankarna. Jag vill bli bra på löpning. Och jag har haft som högsta prioritet att inte bli skadad. Jag har skippat eller hållit igen på både kvalitets- och långpass, valt massage istället för styrketräning, tagit hjälp av naprapat och yogat som en galen guru. Tidigare har såna justeringar fått mina känningar att försvinna men den här gången blev jag skadad. Jag anser att om man blir skadad så har man tränat fel, det är inte en naturlig del av löpningen som en del verkar tycka, att det liksom hör till. Samtidigt har jag hela tiden vetat att det är riskfyllt att satsa och ligga på gränsen. Nu har jag korsat den där gränsen och därmed också lärt känna den lite bättre. Lärorikt kanske men det är en lärdom jag hellre hade levt utan just nu. Jag undrar om det ens går att lära känna sin kropps gränser på nåt annat sätt än den hårda vägen.

Men. Än ska jag väl inte måla fan på väggen. Historiskt sett har jag nog förstorat upp småskador och oroat mig lite väl mycket. Den här gången tycker jag mig dock ha en viss fog för oron. Det känns inte alls bra det här. Jag är halt och kan knappt gå i trappor. Så idag begav jag mig ut i vårddjungeln och besökte en… fysioterapeut, heter det så? En färdigutbildad person i alla fall. Han klämde och böjde på ungefär samma sätt som naprapatstudenten gjorde för fyra dagar sen, och sa väl ungefär samma sak. Att troligtvis är det en överbelastning på muskeln, men i värsta fall på skelettet, alltså en stressfaktur. Oavsett vilket så ordinerade han vila från löpning i en vecka och sen ett återbesök nästa måndag för att utvärdera läget. Jag hade gärna fått en mer exakt diagnos med tillhörande åtgärdspaket men betalar man landstingstaxa får man inte Usain Bolt-treatment direkt. Jag orkar inte jaga runt efter nån second opinion nu, det får duga med vila. Jag har inte haft en löpfri dag sen innan jul. Det är väl det som är problemet. Frågan är vad jag ska hitta på istället för att springa? Kanske läge att plocka fram bordshockeyspelet och träna på dom där centerfinterna i alla fall…

Jag får väl satsa på bordshockeyn istället. Det är lika mycket glamour och pengar i den sporten som i löpning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här