Processen

Eskil  

Man kan väl lugnt säga att jag gick ut på ett mollackord senast; bitter och besviken efter besked om stressfraktur, och fast besluten att lägga både löpning och blogg på hyllan för gott. Anade väl kanske att jag inte skulle kunna hålla mig borta från någotdera, men vad jag inte anade var att det skulle bli än värre. Jag konsulterade nämligen fler sakkunniga personer. Kanske blev det för många kockar i den här soppan för vid ett tillfälle hade jag en läkare som sa att jag skulle avstå från löpning i sex veckor och en sjukgymnast som sa att jag fram tills dess enbart skulle fokusera på vila och inte köra någon alternativ träning eftersom jag cyklade en hel del. Samtidigt tyckte en välrenommerad naprapat att jag borde hålla mig borta från löpning i sex månader(!) men under tiden träna så mycket alternativa grejer som möjligt eftersom i princip allt som inte är löpning skulle vara bra för läkningen. 

Inte lätt att navigera mellan den typen av diametralt motsatta råd. Jag fattar att det inte går att säga exakt hur lång tid sånt här tar, det är inte en bulle i ugnen jag har, men när bedömningarna skiljer sig så pass mycket åt blir känslan nästan lite Kafkaartad. Trots det så vill jag ändå backa lite från min kritik av läkarvåren (och mitt eget agerande) senast. Jag har förstått nu att stressfrakturer är notoriskt luriga att upptäcka och diagnostisera. Och uppenbarligen svåra att bedöma konvalescenstiden för.

Alla verkar i alla fall överens om att det är en allvarlig och ovanlig skada som jag drog på mig: ett resultat av en dedikerad och, för all del, felaktig hårdträning under en längre tid som nästan verkar imponera på vitrockarna. Det är ju i alla fall en liten tröst att man kan vara originell. Konstigt ändå att allt annat i kroppen höll förutom lårbenet. Jag trodde inte att skelettet skulle vara min svaga länk, jag som dricker så mycket mjölk…

Magnet- och slätröntgen. Har ingen aning om vad bilderna visar (därom tvista de lärde). Är det ens en spricka? ”Oklart” är ortopedens senaste utlåtande.

När jag började träna lite hårdare i vintras så gjorde jag det med inställningen att går det så går det, blir jag skadad så skiter jag bara i det. Det är ju en sak att tänka så innan, inte lika lätt att ha kvar den mentaliteten när skiten träffar fläkten. Märkte jag. Jag föll tungt när vingarnas vax smälte, men nu är jag ljusare i sinnet. Har väl landat lite i skadeläget, accepterat sakernas tillstånd och lyss färdigt till den sträng som brast. Jag är tacksam över att få vara frisk i övrigt och kunna njuta av sommaren. Det finns betydligt värre åkommor som kan drabba en här i livet. En liten spricka i benet, det är världsliga saker.

Nu börjar jag känna mig redo att smyga igång igen. Jogga lite. Blogga lite? Frågan är hur det är med benet? Jag har inte haft ont på över två månader. Hur länge jag ska sejfa? Vem ska jag lyssna på? Vem i hela världen kan man lita på? Till syvende och sist är det bara jag själv som avgör. Och jag känner ingen stress längre. Operation Evy Palm är skrotad och jag är inte ute efter att träna hårt och jaga tider. Bara springa. Känna känslan. Testa nya stigar. Vind och svett i håret. Allt det där. Jag vandrade några etapper av Sörmlandsleden nyligen och medan jag gick där kom jag ofta på mig själv med att tänka ”här vore det fint att springa”. Jag tror att det är nära nu. Vilken dag som helst.

 

”I see my light come shining   

from the west unto the east.

Any day now, any day now,

I shall be released.” 

                                Bob Dylan

 

Att vara ute på luffen är ingen ursäkt för att slarva med sin personliga hygien. Längtar efter att få springa Sörmlandsleden istället för att behöva vandra den.

 

 Dela på Facebook