Historien bakom vertikal race
I ett år har jag tänk på det här racet… eller kanske i 5 år… (Åre skutan upp 5km 1000hm)
2014 var första gången jag sprang ett vertikallopp. Efter en lång skade-perion i knäet hade jag bara kunnat springa uppför så och nu kunde jag testa att tävla i det.
Då sprang jag uppför Ottfjället 8km och 800höjdbeter.
Jag kom 2a efter en alldeles för hård öppning, 40sek bakom Emelie Forsberg. Efter det loppet bestämde jag mig för att bli bättre i vertikal löpning och träna mer målinriktat inför det. Det blev självklart nu när jag kunde träna hårt utan att ha ont i knäet.
Andra året hade jag kutat upp för Ullån 2x5km lång asfalts backe och fått skjuts ner för att upprepa. körde den 2-3x i veckan, samt en backe 200m 18% lutning (granenbacken) varje tisdag.
När sommaren kom så kunde ja springa i slalom backarna i Åre och ta kabinen ner och upprepa.
Det året 2015 startade fjällmaraton vertikalen i Åre och gick 5km 1000höjdmeter upp till toppstugan. Jag skulle springa men hade inte hunnit mer än 200höjdmeter innan vaderna krampade ihop och jag fick bryta i förskräckelse. Helt förstörd. Efter alla vkpass så skulle det krampa just nu. Men man lär sig för…
2016 sprang jag upp på 49:48 och bara 20 sekunder från en tjej som är bäst i europa på vertikal löpning. tredje dam var ingen mindre än Ida Nilsson så det var en fin 2a pall att stå på då.
2017 gjorde jag bort mig genom att satsa alla mina kort på ett lopp i Italien. 3000höjdmeter på 10km. Man promenera hela vägen upp. Visade sig att jag inte var någon bra gångare så jag gjorde bort mig totalt och var glad att jag ens kom upp. Samma vecka var fjällmaraton veckan. Jag sket i allt och sprang varje dag flera höjdmetrar och mil dessutom sprang jag alla lopp förutom sprinten. Så när vertikalen skulle springas hade jag kutat på en veckan 9000höjdmeter och 11mil. Jag vann dock på 52:50 och en utmattad yoie på toppen. (Samma vecka sprang jag fjällmarathon och kom 2a bakom Ida Nilsson.)
2018 var jag övertränad och rekord
et på vertikalen krossades med tiden 46,25!!! Jag var där och såg hela racet och sedan dess har jag inte kunnat släppa tankarna på att ta det där rekordet som är taget av en tjej som är världsbäst på vertikal lopp och springaer milen på 32min (alltså en grymt stark brud, den starkaste jag mött både mentalt och fysiskt).
2019
Jag har inte många chanser kvar, mitt knä blev aldrig bra och jag sattsar 100% på dom loppen jag kör. Åre verticalen har jag tänkt på varje gång jag 6:00 på morgonen ställt löpbandet på 15% lutning och gjort mina mjölksyre pass. När jag kutat hammarbybacken 15x på raken. Typ hela tiden när träningen är jobbig.
Det räckte dock inte att slå rekordet. Jag kom in på 47:50 2a bakom Emmie. Jag hängde på till 300höjdmeter men hon hade en till växel som jag inte hade.
Ska jag vara helt ärlig så kände jag mig inte alls så pigg och taggade som jag hoppades på. Benen var trögstartade. Huvudet var segtänk.
Bakom mig kom Moa Lundberg in på 49.38 och det är första året som 3 tjejer är under 50min. Moa har 2junior VM guld i skidor och högst uppmätta laktatnivån någonsin i Sverige.
Jag älskar det här med idrott, det är det största jag vet. Idrottare för mig är hjältar som offrar allt för prestationen. Jag kommer alltid se upp till en idrottsprestation även mina egna.
Sen vet jag att när vardagen faller in så är jag ingen mera än Yoie som som du måste jobba, ta hand om relationer, tvätta, lagamat, planera etc det är då man måste vara stark för att orka fortsätta kämpa mot sina mål och ge idrotten allt man har. Onerunning
