Ridå

Eskil  

Jag tänkte att det här skulle bli ett positivt inlägg. Allt talade för det. Benet har känts bättre och bättre, så pass att jag i helgen faktiskt gjorde tävlings-comeback i Stockholms Brantaste. Jag brukar inte vara så sugen på att springa lopp när jag inte är i slag men nu var jag anmäld sen länge och skadekänningen i benet var nere på noll. Det gick över förväntan, bara 20 sekunder sämre än förra året, vilket tyder på att myrlöpning och alternativ träning har hållit mig någorlunda fit for fight. Noterar dock att jag i fjol sprang 14 km trail på lite drygt 60 minuter efter loppet, istället för att som nu i år bara krypa hem till soffan.

Tog placeringar uppför, tappade utför. Som vanligt. Slutade sjua i ett starkare startfält än förra året. FOTO: Jens o Lars Rönnols

Titta noga nu för det här lär vara sista gången ni ser mig med nummerlapp. FOTO: Jens o Lars Rönnols

Eftersom benet höll och inte blev sämre så tändes ett hopp, så pass att jag till och med började snegla på tävlingskalendern. Är jag ute på andra sidan nu? Är det här slutet? Svaret är tyvärr nej. Det är inte ens början på slutet. Frågan är om det ens är slutet på början, för att fortsätta med Churchill-referenserna. 

Samtidigt som jag har rehabtränat har jag tjatat mig till en magnetröntgen. Eller tjatat och tjatat, läkaren skrev en remiss utan knot eftersom det gått mycket längre tid än vad han sagt från början. Men han var fortfarande skeptisk. Stressfraktur på lårbenet hade han aldrig hört talas om lät det som. Och visst, jag har googlat. Det verkar ju vanligare på underben och fötter (marschfraktur), men inte heeelt unheard of på lårben. Så fort jag fick en tid inbokad kändes benet bättre. Det brukar ju vara så, när man ringer supporten så funkar elektroniken plötsligt. Och det var som att själva röntgenstrålarna (eller vad det nu är) sen tog bort den sista smärtan ur benet. Nu skulle Läkaren snart ringa upp och säga att han hade haft rätt. Jag såg fram emot det eftersom det vore psykologiskt viktigt med ett positivt besked för att kunna släppa tanken på skadan, sluta hålla på och dutta med benet och känna efter hela tiden. Jag hade redan ett utkast till ett inlägg klart med det scenariot.

Men så ringer han nu, medan jag håller på att ladda inför kvällens deltävling av Högdalens Högsta som jag tänkte köra, skadefri som jag ju känner mig. Och vad säger karln? Jo det ÄR minsann en stressfraktur. En liten spricka i lårbenet en decimeter ovanför knät. Är det möjligt? Han bedömde risken för det scenariot som 1%. Ur hans perspektiv är läget alltså värre nu än för två månader sen. Jag har fått höra att det går bra att träna så länge det känns okej och inte förvärras. Men jag har ändå tagit det piano (tack gode gud för det). Nu, när benet känns bra, råder han mig till sex veckors vila från all löpning. Vad är det här för klåpare jag har råkat ut för? Hur hade benet sett ut på en röntgen för två månader sen? Var det helt av eller?

Min kompis, vi kan kalla honom Arvid, har varit på mig redan från början. Man måste tjata och överdriva och stå på sig nåt jävulskt för att få en magnetröntgen direkt, annars tror dom bara att man är en joggare som kommer in med träningsvärk. Man måste spela över, det ska vara en Oscarstatyett som hänger i luften efter läkarbesöket. Ett undersökningsrum är ingen plats för stoiker och karga tysta John Wayne-män som biter ihop. Såna som jag. Bedrövligt, men så ser det ut.

Om jag är kritisk mot läkaren så är det bara en ljummen vårbris mot hur jag ser på mitt eget agerande. Hur kan jag vara så dum att jag går till Aleris? Filippa Reinfeldts skurkbolag. Vad gör hon nu förtiden förresten, sitter i fängelse hoppas jag. Det var väl tillägget ”sports medicine” i namnet som lurade mig. Inramade sporttröjor på väggarna, men det var inte direkt några atleter som hängde i väntrummen. Samma plastiga idrottskänsla som på O’learys. 

Nån kanske invänder att benet de facto har blivit bättre och att det är det enda som räknas. Men det handlar inte om en spricka i ett ben. Det handlar om hjärnan. Den här typen av dokusåpavändningar som vänder upp och ner på spelplanen tär på psyket. Jag som kände att jag var på gång. Istället detta. Nu skaffar jag en annan hobby. Nu skiter jag i det här. Tack och hej!

 Dela på Facebook