Vinterns mara är avklarad! De senaste 10 åren har jag åtta gånger i november/december varit i Spanien, tränat och sprungit ett maraton. Pandemin sabbade lite. Innan jag började detta hade jag 10 maror på mitt CV under 15 år så det börjar bli en i mitt fall imponerande samling, jag som hävdar att jag är ingen maratonlöpare och kommer aldrig bli. Men, detta konceptet – att åka ner tre veckor innan, jobba, springa och njuta av värmen det är verkligen fantastiskt. Det har varit sex starter i Valencia och nu i år den andra i Malaga. Malaga är mycket mindre lopp, runt 3500 som springer maran och samtidigt startar cirka 4000 halvmaratonlöpare. Friidrottsförbundets dumma regel om att det är bruttotiden som räknas, plus att Valencia blivit väldigt dyrt och det är en jobbigare flygresa med mellanlandning är anledningar till att det blev Malaga i år. En annan anledning i år var att jag gav bort en startplats till halvmaran till min tvillingbror, med båda distanserna på loppet lockar det ju en lite större målgrupp.
Jag postade i klubbens Facebook grupp att vi skulle ner, det slutade med att vi var 33 anmälda från IS Göta och blev den klubben som hade bästa snittet av alla klubbar på både halvmaran och maran. Otroligt häftigt att en liten klubb från Sverige kan göra ett sådant avtryck. En annan är att två av våra löpare klarade sub 70 minuter på halvan, jäkligt kaxigt av en i mina ögon amatörklubb men med ett stort hjärta.
Tidigare år har jag bloggat om min träning men i år var det lämning av magasinet mitt i träningsperioden så jag var tvungen att prioritera det jobbet. Jag har dock all min träning i en dagbok och funderade ganska länge på upplägget. Jag gjorde 2.49.05 för fem år sedan i Valencia, 2.56.01 i Malaga för två år sedan och de åren ville jag kopiera på något sätt. Men, det fanns en stor skillnad – jag har varit så jäkla långsam på korta sträckor i år så insåg att jag inte skulle kunna springa avspänt i 4.15 fart. Jag vet också att det gånger jag har kört snabba pass i år har det skapat problem med hamstring, höft och baksidor. Det blev en annorlunda strategi i år, fortfarande mycket volym men skippa all kvalitetsträning. Jag brukar ha ett eller max två pass på 30 kilometer innan en mara, nu skulle jag köra sex 30 km pass på 15 dagar, alltså ett var tredje dag då det första var dag 1 och det sista dag 15. Det kändes jäkligt sjukt innan men det fungerade på sätt och viss bra.
Första åtta dagarna i Malaga blev det 200 km, nästa 7 dagar 178 km, dvs 378 km på 15 dagar. Efter dessa 15 dagar var det fyra blåa tår, men otroligt nog ganska oberörd muskulärt trots att långpassen hade utvecklats och gått snabbare och snabbare. Jag började med 5.40 i snitt pass ett och hade 5.23 på sista med samma upplevda ansträngning. Tävlingsveckan körde jag en tröskel i 4 km i 4.10 tempo, sedan 5 x 800 meter i 3.50 tempo. 800 meters intervallerna var på fredagen och då kände jag det jag misstänkte, mina vader som brukar tåla fart protesterade medan låren som brukar protestera över mängd var oberörda. Så träningen hade gett den effekten jag trodde, stark men osnabb.
Mitt mål när jag åkte ner var 2.59, men efter det passet och ha studerat tidigare års resultat så bestämde jag mig för att satsa på sub 3.05. Trist, jag har alltid haft ambition på sub 3 timmar men kände att det inte skulle fungera och då var det bättra att springa klokt och försöka vinna klassen. Jag vet också att andra halvan är betydligt tuffare än första så tanken var 1.30 + 1.35.
Starten gick och jag skulle springa första halvan med brorsan som satsade på sub 1.30, vi sprang tillsammans till 11 km, hade 42 låga på milen så lite snabbt men det var kul att springa med honom. Vid 11 km missade jag drickan, jag dricker kanske totalt 2 dl under ett lopp men just då behövde jag så jag fick stanna och brorsan försvann bort. Anledningen till att jag dricker lite är att det brukar trigga mitt förmaksflimmer, och det vill man ju undvika. När jag startade om efter det stoppet så hamnade jag plötsligt i 4.20 tempo, ville inte spänna bågen för högt utan accepterade det och passerade sedan halvvägs på 1.31.02, dvs lite för långsamt. Brorsan stod stolt och glad att berättade att det blivit sub 1.28 för honom. Jag krigade på och hade en känsla att jag skulle klara sub 3.05 ganska länge, dock ökade avståndet mellan skyltarna och min GPS klocka hela tiden. I mål hade jag 250 meter extra.
Mentalt hade jag en bild av att det blir enklare efter 35/36 km då backarna är slut, men den bilden stämde inte med verkligheten och det var en del svordomar när backe efter backe kom. En löpare berättade att loppet hade lika många höjdmeter som Stockholm och Helsingborg och de är då koncentrerade till 11 km mellan 27 och 38. Det var tufft mentalt och fysiskt och de sista fyra kilometerna när jag hade hoppats kunna öka blev en kamp för att ens hålla kvar tempot. I mål blev det 3.07.55 som nettotid, sämsta tiden någonsin om man undantar lopp där flimmer har gjort att jag promenerat och mina första två maror för 20 år sedan. Trots det kunde jag hitta glädjeämnen, enligt appen hade jag plockat runt 100 placeringar andra halvan och även gått från en femteplats i klassen till att bli tvåa. Vinnaren hade precis som jag förutspått 3.04.56.
Efteråt är dock den största skillnaden – låren var i det närmaste oberörda, jag brukar vara helt slut i låren och ha svårt att röra på mig. Nu var det ena vaden som var dålig. Kontentan blir att nästa gång kommer det bli lika många 30 km pass men jag måste försöka få in fart också. Nästa gång, jag det blir väl om ett år?
