Nu snart går man in i sista veckan inför loppet och läget har varit allt annat än optimalt. Fram till veckan innan jul flöt träningen på oerhört bra och allt kändes positivt. Efter ett hårt pass 4×5 km band den 15/12 åkte jag på en liten förkylning som drog ner följande vecka med mycket mindre träning. Kände ingen större stress då utan mest att kroppen/musklerna skulle kunna få lite extra återhämtning.
Följande vecka var jag uppe på 10 mil igen med flera bra pass. Vi i klubben avslutade med utnyttja ”värmen” på söndagen innan nyår och köra 3×5 ute.
Det blev en ensamrunda då vi hade flera fartgrupper och med hyfsad blåst blev det ca 3:45 snitt för mig på alla tre. Såklart en bit ifrån tänkt tävlingsfart men med tanke på vind, ingen hjälp så var jag ändå nöjd. Det finns alltid några procent till på tävlingsdagen vet man ju.
Efter passet kändes fotleden (ffa vänstra) öm efter tjockare tighta strumpor samt lite för hård snörning. Detta visade sig göra väldigt ont på måndagen. De som upplevt s.k. senknarr vet vad jag menar, hade detta varit en ljudtext hade ni hört en fotled som lät som att man går i kramsnö när den böjdes.
Vilade från löpning mån-ons och efter lite konsultation från världens bästa PO Fagerström hade jag iaf en plan.
Blev alternativträning fram till fredag med bl.a. cykel igen vilket var minst ett halvår sedan vilket märktes dag nummer två när sittbenen kändes som två stora blåmärken. Blev att snyfta sig igenom det passet.
Nåväl, fotleden har gått åt rätt håll men inte 100% och på onsdagens bandpass som skulle vara ett sista riktigt hårda kändes det inte bra alls. Efter uppvärmning och en första fem-km intervall gjorde det rejält ont och passet kortades ner samt att formen kändes helt jävla kass.
Härligt positiva tankar såklart och allmän pissig känsla gjorde att jag bara körde 40 min crosstrainer på torsdagen. Igår blev sedvanliga backar med vapenbrodern Oskar.
Kändes även då piss och var rätt skeptisk till det efterföljande bandpasset med 30 45×15 sek intervaller. Men gud hör bön och det gick över förväntan och framförallt var foten tyst som en mus. Sen gjorde höger knä ont istället men det kan jag hantera.
Ja så summa summarum så har det inte gått enligt plan (vilket det sällan gör) men hopp om livet finns.
Förutom träningen är ju det ”jobbiga” val med utrustningen och framförallt skor. Har i princip alltid valt Nike Alpha 1 senaste åren och version tre har jag inte riktigt kommit överens med. Version ett går inte att få tag på nya längre och de jag har funkar men är långt ifrån nya. Efter fjolårets tre nya pers med Puma Deviate Nitro Elite 3 (långt namn….) har de seglat upp som kandidaten det förmodligen blir. Har bara pers på kortare sträckor med dom men tror de ska funka bra för 21,1 km också.
Asics Metaspeed verkar jäkligt bra också men pengapåsen för skor är inte bottenlös.
Överlag gillar jag känslan med lite nytt inför stora lopp även om det bara är ett par nya strumpor som ger lite extra boost på tävlingsdagen.
Har (som jag skrev om sist) fått möjligheten att få med mig några shots med Nomio som släpps inom kort. Oavsett funktion tror jag placebon ger nån liten fördel åtminstone.
Nu vill man bara gör en Johan Olsson och låsa in sig fram till loppet och undvika människor i allmänhet.
Mot Espana
