På torsdagskvällen var det dags för DM 10 000 meter. 25 varv runt, runt. Ångesten började infinna sig långt innan start. Det kommer att göra ont, det stod helt klart. 10 000 meter på bana är löparporr av högsta rang.
För min egen del var det mitt femte lopp på nio dagar. Det har varit en galen period med personliga rekord i parti och minut, vilket förstås alltid är trevligt.
Som kontrast till löpningen brottas jag med mitt blodtryck, som fortfarande är något för högt, även om det inte längre är akuthögt.
Därför var jag på torsdagseftermiddagen på hjärtavdelningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping för att genomföra ett maxtext på cykel för att se om mitt hjärta har tagit stryk.
Elektroder fästes överallt på min breda bringa, host, host.
Uppdraget var att försöka cykla minst tio minuter, där belastningen ökade varje minut. Samtidigt skulle sköterskan ta blodtrycket med jämna mellanrum och ibland fick jag säga hur jobbigt det var efter en given skala.
Det blev förvånansvärt snabbt rätt kämpigt. Men jag klarade tio minuter, pulsen gick dock bara upp till 75 procent av maxpuls. Benen tog helt slut, men hjärta och lungor hade egentligen mer att ge.
Doktorn förklarade det hela med att jag nog inte är någon cyklist och inte har just de musklerna, vilket är sant.
Inga allvarliga fel upptäcktes i brådrasket, men resultaten ska analyseras. På frågan om löpträning och inte minst tävling är farligt så fick jag lugnande besked.
Skönt att höra.
Ett snyggt Tjalvegäng drog någon timme senare iväg till Linköping och Campusarenan. Kul med så många löpare på ett DM, Akele och Nocout färgade mest, men även vi från Tjalve syntes, inte minst i resultatlistan.
Min plan var att kuta strax under 37.30, det vill säga 3.45 min/km i snitt. Coach BG ville gärna ha mig under 37, men jag var tveksam till det. Jag har inget banpers på 10 000 meter och har ett landsvägspers från Grekland i våras på 37.55. I Stockholm Halvmarathon passerade jag första tio kilometerna på 38.22 så 37.30 kändes mycket rimligt.
Startade de två första kilometerna enligt plan och ökade sedan farten något för att ha en chans på sub-37. Det blev några kilometer på 3.40 och 3.41 och 3.40 igen. Fem kilometer passerade jag på 18.35. Dubbla det och sluttiden skulle bli 37.10. Det kändes inte aktuellt. Började tröttna och huvudet sjönk ned något. Mellan 5 000 och 7 000 blev det en mental kamp. Eftersom det var så många startande så fanns det många ryggar att gå på och det var inte bara jag som sviktade i fart och hade olika faser i loppet. Det blev 3.49 gånger fyra och jag kände mig högst osäker på att klara 37.30. Sista kilometern piggnade jag till och det blev den snabbaste med 3.37, inte likt mig att ha krafter kvar. Men lite samma sköna känsla som i slutet av Stockholm Halvmaraton.
Sluttiden blev 37.28 och att springa under 37 minuter känns verkligen inte omöjligt i framtiden. Kul också att återställa ordningen och besegra klubbkompisen ”Tummen” som piskade upp mig på terräng-KM i tisdags. Det står helt klart att både ”Tummen” och jag fortfarande är unga löften och går mot bättre tider. Vi fick också varsin silvermedalj i DM i M 40 och M 45.
Stort tack till funktionärerna i Akele som offrade en kväll för att räkna varv efter varv i tre heat. Det måste vara sjukt tråkigt.
