2012 var jag i Kenya sist i 4mån men kom hem sjuk i malaria 2v innan hemfärd från mitt livs bästa form.
Den sommaren började jag tävla i trail löpning eftersom jag ändå ville tävla men fortfarande var mycket svag för att prestera på bana och stadslopp mot snabba tjejer. Jag vann alla trail lopp trotts malarian var på mig gång på gång och vissa tider jag sprang in på har fortfarande ingen tjej slagit ännu ex prinsens minne 21km och globen trail 21km.
När jag kom tillbaka från malarian på hösten och började kunna löpa mil efter mil utan att behöva släpa mig fram och sova halva dagarna så provade jag att kuta lidingöspåret 2h 10min snack tempo… (jag var i sjukt bra form) 2veckor innan loppet skulle gå.
Samtidigt jobbade jag 4gånger i veckan på rolfskök inne i stan som ”nisse” ”slusk” från 17-02 på kvällarna… samt hade företagslöpning och sprang minst 20mil/vecka…
Det var alltså kanske inte så konstigt att jag efter det där 2h 10min passet på 30km lidingöspår fick feber och var sjuk i 3månader. Bode då hemma hos en vän och hoppades varje dag att jag skulle vakna frisk. Efter det flyttade jag till en annan vän där jag fick bo i hans 5åriga dotters barnkammare i några veckor samtidigt som jag började springa igen men i formen var kass och jag slet sönder menisken efter överbelastning. Kenya resan INSTÄLLD och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra denna vintern, jag vägrade Stockholm.
Jag ägde ingenting, jag hade inget att förlora och jag viste att jag behövde en helomvändning. Så jag flyttade till ÅRE för att göra en vintersäsong med brädan och längdskidorna.
Sa hejdå till min vän på Lidingö och tog tåget till Åre!
Jag var van vid fjället, hade ju läst vild och äventyrsledar guide i Malung och bott en hel sommar i Abisko. Men Åre viste jag skulle vara något helt annat, det älskar jag, oklarhet, nya människor och nya äventyr drog jag igen utan att känna en kotte. Jag bodde tillsammans med min raka motsatts till tjej i 10kvm rum och vi hade det så jävla kul.
Den Vintern var en av de bästa vintrarna jag haft. Kanske det bästa året också. jag sprang inget och jag tejpade mitt knä med silvertejp för att kunna åka varje dag på brädan. Jag gick upp 05.00 på morgonen för att hinna med att åka några mil längdskidor, jobba som servitris, börna med brädan och knasa på kvällen. Jag blev hyper.
Jag fastnade i Åre, flytta runt i byn, började springa sakta på myrarna lugn lugnt. kutade tillslut milen på 35min igen. Men sommaren 2013 bestämde jag mig ändå att ta bort lite av menisken, jag pallade inte att gå omkring med svullet knä hela tiden och jag kunde inte längre springa.
Det var meningen att jag skulle bli bra i knäet efter 3månader efter operationen men nej… jag fick igen boka av resan till kenya och göra ännu en säsong i Åre, nu med mer fokus på träningen. Jag började bygga muskler på gymmet och träna mma varje dag ibland mer.
Sommaren kom och jag kunde springa långa pass på fjället och njöt till fullo, så länge jag kan springa tänkte jag, så gör jag vad som helst. Jag tävlade 4veckor efter första löpstegen mot Emelie Forsberg i ett motbacke löp. Jag förlorade efter en för hård öppning och dog på slutet, förbannad. Dagen efter vann jag i sprinten och mitt hjärta pumpa av lättnad.
Jag var inte riktigt iform för detta så dagarna efter axa veckan blev jag sjuk i 12veckor, flyttade tillbaka till sthlm för att plugga på Bosön. Jag måste göra nått. Jag trivdes inte på Bosön. Vem var jag? vilken idrott höll jag på med? trail? när dom frågade om SM och meriter så låg det inga resultat att titta på… Jag viste att jag var en idrottare på hög nivå med kapacitet men på Bosön fick jag ingen respekt från ledningen. Jag tuggade på och det blev höst och mörkt så där äkligt mörkt som det blir i sthlm.
Så jag hoppade av och flytta hem till Åre igen, lättad.
I samma veva ringde toughest till mig och ville ha med mig i deras lopp. jag tackade ja, utan att veta vad det skulle betyda. Bara att jag kunde vinna… casch hörde jag.
I Åre kunde jag bara kuta uppför allt annat gjorde ont i knäet, så träningen bestod av 100%uppförstlöpning 15km varje dag ute i snön. Låren växte sig starka och jag kollade upp om man kunde tävla i verticala lopp, det kunde man.
Jag snackade med sponsorer hela den vintern, jag skulle till spanien, Italien osv för att tävla skyrunning serien men jag hade inte råd med att betala allt själv, låg – på kontot och hade csn lån att betala tillbax.
Tillslut stötte jag på ICEBUG som sponsrade mig med sky loppen och allt bokades, Fick också hjälp av SPORTSGYM.
så länge sprang jag berg efter berg i snö och sol.
Nu blev det ingen sky serie för 1vecka innan avfärd slog jag i det andra knäet och kunde inte springa på 5veckor. shit happens har jag lärt mig men det tog hårt, men jag viste att det skulle bli bra.
I år har jag vunnt 7av 8 lopp och kommit 2a på ett. Jag har 5lopp kvar och sen åker jag HEM! yes. Jag vet inte om jag vågar säga det men jag har bokat en resa Hem till Kenya nu. Direkt efter terräng SM 28okt åker jag och är borta hela vintern.
Det känns lite overkligt. Det har varit en lång resa men jag hade aldrig haft det här livet och dom här möjligheterna om jag inte pajjade knäet.
Jag älskar Trail, sky och hinderbana och jag vet att jag kommer kunna springa bana snart igen också.
livet är ett oskrivet blad.
FÖLJ MIG PÅ iNSTAGRAM. RASTARUNNER90
