Snön på Kilimanjaro

Eskil  

Förra veckan blev visserligen den volymmässigt tyngsta i år: 18,5 mil, men ändå inte riktigt den mördarvecka jag hade i åtanke. Jag fick dra i handbromsen och springa lite mindre än planerat nu i helgen. Anledningen är att jag för första gången börjat oroa mig för att vara lite väl sliten i benen, framförallt på framsidan av låren. Det känns konstant som att jag sprang Lidingöloppet för två dagar sen. Jag hade visserligen i min ursprungliga plan räknat med att vara nedtränad och småsliten i benen ända fram till Kungsholmen Runt den 11 maj, för att sen bli successivt piggare under dom tre sista veckorna fram till Stockholm Maraton. Men jag är inne på för mig okänd mark och det är lätt att börja vackla i sin tro när det känns som att utvecklingen går åt fel håll. Lämpligt då att jag enligt denna ursprungsplan även skulle lätta lite på träningsmängden ungefär så här dags på året och gå över till att fokusera mer på fart än på volym.

En sak som blivit vanligare på sistone är att jag har bytt ut distanspass, där jag brukar ligga runt 4-4.15 min/km, mot jogg och transportlöpning (#dumpspring) där jag är ända nere under 5-fart och harvar. Jag har tänkt att det blir mer som återhämtning än träning och att det inte sliter så mycket, men nu har jag börjat tvivla på det. När jag springer så långsamt får jag ett sämre löpsteg, kort och klumpigt. Är farten högre tror jag att jag landar mer på framfoten och får en skonsammare teknik. Det blir extra tydligt nedför. Att korta ner steget och nästan gå ner som i en trappa med hälarna först blir stötigare än att flyta ut och låta benen rulla på. Det skulle kunna förklara varför jag ofta känner mig slitnare under uppvärmingen än på den sista intervallen under ett pass. Jag har trott att jag behöver lång tid för att bli varm och mjuk i kroppen och så kanske det är, det känns ofta bättre när jag har sprungit nån mil, men det skulle också kunna handla om själva farten. Jag vet inte. Men om jag är nånting på spåret här så borde jag alltså ligga kvar i soffan när jag återhämtar mig istället för att sticka ut och fisjogga. För att vara världens lättaste sport det här så finns det rätt många reglage man kan pilla på för att finkalibrera sin träning och sin kropp.

Jag lyssnade på kroppen och ställde in (mån)dagens långpass till förmån för dumpspringsintervaller (alltså springa till sopcontainer, lasta på sig så mycket mat man orkar bära, ta bussen hem, upprepa så länge man orkar eller tills sopbilen har tömt tunnan). Det här är skörden från första vändan. Say cheese!

Den uppmärksamme läsaren kanske förresten undrar vad som hände med mitt träningsläger. Jag skrev ju i november om hur jag rekade destinationer och smidde planer och hade mig. Lånade guideböcker och studerade kartor. Teneriffa eller Tanzania lutade det åt. Där skulle min grundträning äga rum. Men det blev inget med det. Och lika glad för det är jag. Är inte planeringen ändå halva nöjet med en resa? Lite av en överlevnadsstrategi för att klara vintern: lura i hjärnan att kroppen snart kommer att få slippa halka runt i mörker och kyla. Nu skymtar ljuset i vintertunneln och det mesta talar för att jag kommer att överleva oxveckorna utan att behöva fly landet.

Men vad hände? Jag skrev ett långt inlägg om det, men inte heller den texten ville flyga riktigt, om man säger så. Den handlade om löpning och hållbarhet. Om resor jag gjort och om resor jag säkert kommer att göra i framtiden. Om människan på savannen och om människan på semester och om det stycke i Lonely Planet som beskrev hur glaciären på Kilimanjaro smälter och att den som vill uppleva berget med snö på därför gör bäst i att skynda sig att flyga dit. Men det blev ett rörigt resonemang som jag trots en del bearbetning strök till slut. Eller kokade ner till det jag skriver nu rättare sagt. Jag inbillar mig att jag vet var jag står i klimatfrågan men har uppenbara problem att formulera det. Jag får inte riktigt ordning där uppe i hjärnkontoret. Kognitiv dissonans kanske. Eller som Esaias Tegnér uttryckte saken: 

Vad du ej klart kan säga vet du ej 

med tanken ordet föds på mannens läppar: 

det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. 

Istället för Kilimanjaro och Teide håller jag till godo med Hammarbybacken. Det är väl lika fint där som nån annanstans. ”Gryning över gröna linjen” kallar jag den här bilden.

P.s. Apropå idrott och miljö så satte jag morgonkaffet i halsen för nån vecka sen när jag läste Hanne Kjöller i DN. Hon har tydligen gått omkring och trott att idrott är dåligt för klimatet eftersom att människor släpper ut mer koldioxid när dom andas kraftigt. Det är tydligen inte bara jag som har det svårt med tänkandet.

 Dela på Facebook