Det hela började med mina inlägg om min debut på Marathon i Stockholm i början på juni (som ni kanske läste när jag presenterades här på springlfa.se i förra veckan!? Det hittar ni här: https://springlfa.se/isac-akerberg-ny-bloggare-pa-var-sajt/ ) Jag beskrev min resa från sommaren 2016 när jag var nere på botten med min löpträning och den vändpunkt som ledde till en start på Stockholm Marathon. Nära och kära läste och uppskattade det jag skrivit och tyckte att jag borde göra något med det. Ett mail till BG på Spring och intresset var väckt. Och där befinner vi oss nu kan man väl säga.
Jag heter då Isac Åkerberg född och uppvuxen i Örebro, har bott i Hallsberg, Kalmar, Mölndal och Stockholm. Och sedan juni är jag och familjen tillbaka till Småland och Kalmar. I unga år var det orientering och fotboll som gällde, sedan blev det orientering och dans för att sedan endast bli orientering och vissa löptävlingar. Min första klubb var Kumla SF där vi orienterare kunde fylla på laget i Vasastafetten. Efter en flytt ned till Kalmar för att plugga kom jag i kontakt med Högby IF, det visade sig ju vara en riktigt bra löparklubb med många duktiga löpare vilket gav mig inspiration, ju längre tiden gick så gavs löpningen mer plats än orienteringen som sakta fasades ut mer och mer. Hade några hyfsade år kring 2007-2010 där jag testade att köra allt mellan 800m upp till 10000m via 3000m hinder. Det var en rolig tid där kombinationen löpträning och studier fungerade ypperligt för mig. Flytten till Mölndal påverkade min löpning, fokus på jobb och ingen struktur gjorde att jag på några år tappat allt jag byggt upp. Det kan ha varit 2013 när en kompis frågade om vi skulle göra En Svensk Klassiker som jag började komma på banan igen, det blev en del träning och känslan av att prestera något ihop med sina vänner var en härlig känsla. Spände bågen inför 2014 och siktade på Lidingöloppet igen, drog på mig en skada i mitten på augusti och fick avboka. Tog i början på januari 2015 sikte mot Malaga Marathon i december samma år med delmål att springa Nacka Halvmarathon i maj under 1:30:00h, följde Szalkais halvmaraprogram vilket ledde till ett PB på 1:27:03. Härligt att vara tillbaka och att ha hittat en liten ”husgud” gällande löpningen! Veckan efter var det dags för lite social aktivitet i form av mjuk-handboll, vilket ledde till en rejäl stukning av höger vrist och sedan var den sommaren förstörd, lyckades ändå på något sätt springa Stockholm Halvmarathon på 1:29:13. Men något marathon blev det inte den gången.
2016 skulle bli ett bra år. Men framåt maj började jag må dåligt, var på läkarbesök mm men inget hjälpte jag blev lätt andfådd av minsta lilla aktivitet och var trött alla vaken tid kändes det som. Otroligt konstig känsla. Sommaren gick och så även hösten. Men det var här någonstans som jag tog mig i kragen. Jag drog igång en löpargrupp hemma i Älta där jag bodde då och fick möjligheten att testa running.COACH. Och detta blev vändpunkten och känner att jag sakta men säkert börjat bygga upp min kropp igen… efter TIO (10) ÅR!!! Jösses vad tiden har gått fort hörrni.
Det är en konstig känsla för mig och ett ”mentalt” hinder att veta att jag som det ser ut idag har min ”bästa” tid bakom mig, fast jag tror att jag är lika snabb och lätt som då. Hur kan det komma sig? Varför hänger huvudet inte med när kroppen ändrar sig?
Så för att inte jämföra mig för mycket med mitt eget jag så försöker jag hitta nya utmaningar, nya lopp, nya distanser och sedan försöker jag även peppa, inspirera och hjälpa till med träningsupplägg till vänner. Och glädjen att se nära och kära utvecklas är minst lika härligt som när man själv uppnår ett mål eller har flyt i löpningen.
Nu till helgen så är det Lidingöloppet som är årets stora mål, jag kommer springa 15km och siktar på en tid under timmen. Det kommer inte bli någon vidare behaglig resa på lördag morgon. Träningen inför Lidingö började jag att rikta in lite mer specifikt i mitten på augusti genom att få in backlöpning i varje pass på något vis, man får dra nytta av de små backar som finns och även försöka minimera löpning på asfalt för att få mer lik löpning som det blir på lördag. Dock så har jag kört intervallpass på asfalt för att inte tappa för mycket fart. Och med detta i bagaget plus vetskapen om att man på 15km slipper undan Abborrbacken och den jobbigaste backen av alla enligt mig, Karins så har jag en positiv känsla med mig.
Nu i veckan så har jag befunnit mig i Norrköping och utforskat Vrinneviskogen två gånger. I måndags var det ett behagligt distanspass över 10km och i tisdags ett mindre behagligt tempopass (2*15min @ 4:15min/km). Jag halkade till i en skarp kurva och slog i knäet och tog emot mig med kindbenet också, men höll farten genom passet vilket känns positivt, det gäller väl bara att disponera sina krafter så klokt som möjligt.
Motionsspåren i Vrinneviskogen är kanonbra och högst relevanta inför helgens utmaning med några tuffare backar och en lång utförslöpa i slutet ned mot Tjalvegården. Och jag vet inte hur mycket löpgrupper och motionärer det var ute i tisdags, det var folk överallt, en mycket inspirerande vecka att ha med sig in mot helgen med andra ord!
Önskar er alla som springer i helgen stort lycka till, ha det gott!
