Stockholm Marathon 2015 – Ett års planering men något oförutsett händer

0
44

I ett år innan jag stod vid starten hade planerna börjat. Året var 2014 och jag såg målgången på tv och under ett svagt ögonblick så kom tanken i huvudet ”jag skall springa det nästa år” och några minuter senare hade jag anmält mig. Min man trodde att jag hade slagit i huvudet på riktigt. Flera gånger frågade han om jag visste hur långt ett marathon är och självklart svarade jag ”ja, dubbelt så långt som ett Göteborgsvarv”. Det som fick mig att anmäla mig var känslan och blicken som alla löparna förmedlade vid målgången när tv4 filmade. Just den känslan ville jag också uppleva för det gjorde ett så starkt intryck på mig och själva distansen var i just den stunden mindre eftertänksam. Jag skulle alltså ta min mammamage, dubbelhaka och mina 1 meter och 57 centimetrar och genomföra ett marathon. Det ska väl dock nämnas att jag några gånger under året reflekterade på hur långt det egentligen är men aldrig tvivlade jag på om jag skulle kunna ta mig i mål eller ej. 

Den första träningen därpå med Running Team så nämnde jag självklart att jag hade anmält mig och som en våg så hade ytterligare sex stycken betalat in anmälningsavgiften. Lite häftigt ändå hur det smittar. Detsamma var det med Lidingöloppet men då var jag den sista utav gänget som anmäldes för att jag funderade fram och tillbaka. Skulle jag springa 30 km i terräng som nyligen avklarat första Göteborgsvarvet och inte sprungit alls särskilt länge…

Allt eftersom att månaderna gick så berättade jag för fler och fler om mitt mål och det gjorde jag självklart med mening. För skulle jag någon gång få en tanke i huvudet om att jag inte skulle springa så hade jag varit tvungen att springa ändå bara för att inte behöva säga till alla att jag inte startade. Men jag måste säga att efter Lidingöloppet så kom ett lugn för hade jag klarat 30 km i terräng så var 42 km inga problem och jag hade trots allt även Sandjöbacka Trail i ryggen på 34 km. Det är jag i ett nötskal men så tänker jag alltid och det fungerar i alla fall för mig. 

Under hela året fram till starten så sprang jag ett till tre långpass i veckan uppåt 30 km i ur och skur och det var även här jag kom att tycka om långpassen och njuta och att komma hit tog ett tag men ta mig tusan så skulle jag komma så långt i min träning att jag kunde ge mig ut och känna njutning.

Lördagen den 30 maj. På fredagen åkte vi upp tre stycken och mötte upp den fjärde i Stockholm. Redan på tåget var nerverna igång men vi hade ett gemensamt mål och det var att genomföra vårt första marathon och jag hade redan börjat inta resorb två dagar tidigare.

Att somna var inga problem men att sova hela natten var mindre lätt. När klockan slog 04:59 så slog jag upp ögonen och var helt klarvaken. Jag greppade mobilen och kollade instagram med #stockholmmarathon och upptäckte att jag inte var den enda som var vaken. Precis som jag så var det genomgående att löpare runt om bara ville stå på startlinjen och börja springa. Vid 08.00 intogs frukost och jag som i normala fall inte äter något innan ett långpass fick verkligen sitta och anstränga mig för att få i något i magen. För att springa ett marathon på tom mage är som bäddat för problem. Väl inne på Stadion någon timme innan start så flödade adrenalinet och energin i varje kroppsdel. En sådan känsla som jag hade innan start är obeskrivlig om man inte upplevt det.

Starten gick och målet var att komma in på 4:40 h. I början kändes allt jättebra och kroppen var superladdad för utmaningen. Ca 20 minuter efter starten lade jag mig bakom första farthållare på fem timmar och tog sedan ytterligare två farthållare. Länge låg jag bredvid farthållaren på 4:40 med planer att ta ytterligare en. I mitt flipbelt hade jag laddat med flytande gel för att slippa stanna vid varje vätskestation. Men efter 25 km blir jag kissnödig och jag håller mig i ytterligare 1 km och planerar under tiden hur jag snabbt kan kissa och sedan springa ikapp. Regnet piskar från alla håll och kanter och jag får syn på en bajmaja, perfekt! Jag gör mig redo springer in men… det händer inget… det kommer inget. Okej, det kanske bara var en inbillning. Jag springer iväg igen men får plötsligt väldigt ont i blåsan. Jag springer tillbaka till bajamajan… men det kommer inget nu heller. Jag försöker springa vidare och inser nu att jag inte kommer att kunna springa ikapp det gör alldeles för ont. Känslan av att jag behöver kissa försvinner inte och nu värker det. Jag får dra ner på tempot rejält och småjogga trots att jag känner mig pigg i övriga kroppen. Jag sätter mig till och med utefter kanten (bakom vimplar) men det går inte. På andra varvet vid Södra Mälarstrand undrar jag om jag ens kommer att ta mig i mål.

Det som nu driver mig framåt är att jag inte har åkt till Stockholm och påbörjat resan för att inte avsluta den. Med bara några kilometer kvar möter jag Maria, min rumskamrat. Jag blev så glad av att se henne att jag tror en liten tår föll. Tillsammans tog vi de sista kilometrarna och ont som tusan hade jag i urinblåsan.

😂 En liten rolig händelse längs vägen var att Maria sprang framför mig och jag såg att hon tog något vitt vid en utav energistationerna. Jag tyckte att hon tog en hel näve så jag gjorde detsamma i farten utan någon som helst tanke på vad det var. I den stunden gick jag bara på pannben för smärtan gjorde sig påmind hela tiden. Jag stoppade i alla fall hela näven med vita små rektangulära ätbara något i munnen och vid första tuggan tror jag hela munnen vred sig in och ut. Det var dextrosol. Behagligt i munnen vid enstaka intag men inte en hel näve. Så jag spottade ut de bitarna jag inte hade lyckats att tugga sönder.

Väl inne på stadion så ansträngde jag mig ifrån att inte börja gråta, varför kan man ju verkligen ifrågasätta. Vid målgång när en kille hängde medaljen runt halsen då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Och när jag fick syn på en vinkande Maria som sedan omfamnade mig då bröt jag ihop. Tårarna forsade ner och ville inte sluta. Trots smärta i urinblåsan och piskande regn, en sladdrig mammamage och inte en perfekt löparkropp så tog jag mig i MÅL!

Efteråt googlade jag lite och läste mig till att det tydligen är vanligt att man spänner sig så mycket av nervositet att allt inte fungerar som det skall. För efter målgången var det då minsann inga problem att tömma blåsan. 

Min revansch kommer 2016 då åker vi samma glada gäng.
 

Frukost och kartgenomgång på dagen D
 

Efter målgång, jag och Maria

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här